PJÄSEN: ÅST:s "Kärleksbrev" är en föreställning om stora känslor, gestaltade med små medel
Stod vi varandra nära, eller? Jonna Järnefelt och Nicke Lignell laddar A.R. Gurneys pjäs ”Kärleksbrev” med nya aspekter. Bilden närmar sig brevkänslan, föreställningens scenbild avslöjar också andra ting. Foto: Pette Rissanen
Kärleksbrev (Love Letters)
av A.R. Gurney
Översättning: Per-Erik Wahlund
Regi: Anna Simberg
Rekvisita: Svante Olsson
Styling: Ellinor Hellström, Sabina Segerström
Ljus: Antti Niitemaa
Ljud: Olli-Pekka Lepovuori
I rollerna: Jonna Järnefelt, Nicke Lignell
Premiär på ÅST, Stora scenen, 6.2
Åbolänningarna hade nyligen tillfälle att se A.R. Gurneys ”Kärleksbrev”, då Teaterboulage satte upp pjäsen för ett par år sen. Nu har man chansen att se den på ÅST med Jonna Järnefelt och Nicke Lignell, i regi av Anna Simberg.
I sin stora tanklöshet kanske man bänkar sig med en fyrkantig förväntning. Bättre eller sämre än sist? En sådan fundering kommer direkt på skam. Man kan också genast slå fast: ingen sätter upp ”Kärleksbrev” utan att ha skådespelare man utan rädsla kan anförtro texten.
Pjäsen är konstruerad som ett läsdrama. Två personer sitter framför publiken i en sparsmakad scenbild, läser gamla brev som de skrivit till varandra. De rör sig knappt ut fläcken. Breven sträcker sig över ett helt liv, det första incitamentet är ett barnkalas, det sista ett dödsfall.
Huvudpersoner är Melissa Gardner och Andrew Makepeace Ladd III. De är födda i välbeställda familjer, hennes har mer pengar, hans har mer ambitioner. De är formade av det, och av kutymen att man skickar barnen till internatskola. Breven till och från varandra blir tidigt en livlina.
Det som sägs mellan raderna
Berättelsens ram är det amerikanska drömlivet, förverkligat och utstakat från första stund för barndomsvännerna. Ganska fort börjar man ana sprickorna, vad det krävs och kostar att leva sin (eller sina föräldrars) dröm.
Brevformen är uppbyggd så att själva storyn är det som sägs mellan raderna. Men det som blir skrivet kan var nog så tydligt: ”Mamma säger att du är ett gott parti. Om jag gifter mig med dig har jag mitt på det torra”. Så krasst skriver Andy till Melissa under den sakligaste perioden av sitt liv. Kanske han är tolv, det får åskådarna avgöra.
Tempot är högt. Ibland förstår man att åren går på hur tätt ”God jul och gott nytt år!” duggar in. Kontakten består ändå, den frimodiga tonen från den tidiga vänskapen för det mesta också.
Hon blir konstnär, han blir jurist och går småningom in i politiken. De bildar familj på varsitt håll. Den enas spricker, den andras består. Föräldrar dör, de reser runt, säger att de måste träffas, och till slut gör de det.
Vad är ens rätta jag?
Finessen med pjäsen är de tankar och känslor den väcker hos den enskilda åskådaren. Men ett tema synligt för alla är hur den tid och de förhållanden man lever i också definierar kärleken, hur den blir möjlig. Att gå utanför det kan kräva mycket. En annan fråga: vad är ens rätta jag? Det som måste leva under kravet för dagen, eller det som uttrycker sig selektivt i brev, komprimerat och redigerat?
Pjäsen är skriven på 1980-talet, långt före sociala medier, väl att märka. Han har en utläggning om brevskrivande som hon genast avfärdar, men egentligen inte bemöter. Hans sista brev, när relationen är över, är djupt känt, men antyder det inte samtidigt något ganska förljuget – en klockren livslögn?
Teaterboulages föreställning levererade en gestik som jag tyckte var enastående träffsäker. Lignell och Järnefelt gör precis detsamma, men placerar sin bravur lite annorlunda. Det är svindlande att uppleva det, fast man teoretiskt fattar att varje kombination är olik och unik.
En hyllning till teaterkonsten
Nicke Lignell har ett sätt att cementera ynglingen Andy i en lätt markerad hållning, men uppdragna axlar och hakan aningen utskjuten. Man avläser en lite nördig och på något sätt oskuldsfullt karriärsugen grabb i det, och fastän den vuxnare versionen av honom också har lärt sig signalera annat sitter mönstret kvar.
Det är skickligt gestaltat. Och det är också Jonna Järnefelts sätt att hantera Melissas splittring och känsla av övergivenhet. Hur hon rör vid sitt ansikte, vart hon riktar blicken berättar mycket. Den självsäkra förväntan som finns i hennes röst när hon är barn och flicka försvinner gradvis – värdigheten naggas i kanten, men resningen finns kvar. Små markeringar i tonfall skvallrar genast om hon är inne i en period med mycket alkohol.
På Youtube finns ett antal inspelningar av ”Love Letters”, i utdrag eller i sin helhet. Vi är ju vana att ta till oss amerikanska kärlekshistorier på ursprungsspråket, så varför inte titta där i stället? Glöm det: den här historien bör upplevas i samma rum där Andy och Melissa förkroppsligas, allt annat blir andrahandsberättelse.
”Kärleksbrev” är en exposé över livet, som det blev: ibland roligt, ofta sorgset, nångång outhärdligt – och med utrymme också för allt vi inte berättar. Pjäsen i sig är en hyllning till teaterkonsten, som inte främst behöver storslagen scenografi och effekter, men som lever av en kroppslig närvaro, våra gemensamma andetag.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.