PJÄSEN: Krogliv på 1960-talet är ett drama i sig – Teater Alandicas nya pjäs betraktar småstadens sociala liv genom farsens glasögon

”Miramar – i afton dans” har haft en spelsäsong tidigare, vid millennieskiftet då Teaterföreningen i Mariehamn firade 85-årsjubileum.
Nu tas den upp igen som en del av jubileumsåret Åland 100. Pandemin satte käppar i hjulet för spelplanen, så gästspelet i Åbo råkade bli premiär.
Miramar är den berömda restaurang (och pensionat) som verkade i Mariehamn från 1929 fram till 1970-talet. Innan dess var Villa Miramar ett ståndsmässigt sommarställe. Miramar, i folkmun ”Miran” är en del av Mariehamns kulturhistoria och folkliv.
Robert Liewendahl som skrivit och regisserat pjäsen har fiktiviserat det han hört och läst om restaurangens historia. Han har placerat handlingen på en tidpunkt sommaren 1969, samtidigt som månlandningen äger rum. Det ger perspektiv på festandet och signalerar också brytningstid, allt är i förändring.
Familjeföretaget Mariehamns Frostfria ska ha personalfest på Miramar, men först möts man på en drink hemma hos verkstadschefen. Frun i huset står i badrummet och kämpar med blixtlåset i klänningen medan gästerna droppar in.
Mycket folk samlas på scenen, verkstadschefen med fru och två ganska vuxna barn, direktören med hustru och dotter, några för dagen uppklädda montörer, en från kontoret, en som är fästmö, i alla fall ända till sista akten som utspelar sig dagen efter, då paren inte riktigt är desamma som vid första utdelning.
Mycket ska skötas under de inledande scenerna, farsen ska få upp styrfart, publiken ska få inblick i karaktärerna och en litet hum om var – och eventuellt hur – det hela kommer att gå över styr. Direktör Hammar, till exempel, är ganska snål, men har en benägenhet att råka ut för oväntade utgifter. Hans fru är ett rivjärn av guds nåde, redo att agera högljutt på allt som är henne eller familjen till nackdel.
Dialogen är snabb och replikerna nafsar efter varandra, byter riktning, såna är spelets regler. Till farsen hör också mossiga könsroller, fast de parodieras friskt inom givna ramar. Men nu är dramat placerat i en tid där ungdomen börjar ta plats, höras och synas genom musik och mode.
De unga, med tonvikt på tjejerna, följer inte slaviskt föräldragenerationen, som får ta emot en rejäl portion av löje. Oftast är det godmodigt, någon gång inte, men en farspublik förväntas inte hänga upp sig på det. Ett kärlekspar ror sin känsla i hamn, i skuggan av det dundrande tempot.

Höjdpunkt är scenerna i själva restaurangen Miramar, rustad med tidens specialiteter: en omutlig hovmästare, en portier med hårda nypor, en vimsig servitör. Det är fullsatt vid borden och alla dansar mer än gärna. Skådespelarna är avslappnat coola i sången och dansen, koreografin sitter, dräkterna är jättesnygga.
Ett par av sångnumren kompas också av en ironisk underskruv som farsgenren inte annars ger sig tid till. Ramona Nordberg serverar Sylvia Vrethammars hit ”Tycker om dig” med krogsångerskans blandning av känslofrosseri och proffsig distans (fyllon, håll er borta!) och Tilde Polviander ger en lustfyllt ångerfull version av Agneta Fältskogs ”Jag var så kär”.
Mer än nånting annat sjasar de här sångnumren undan nostalgin och styr in åskådaren i nuet, vår utsiktsplats.
En publik utan ålandsanknytning påminns också om hur teater på lokal föreningsbasis fungerar, föreställningen signalerar en samhörighet som man kan se men inte hör alla undertonerna i. Tydligast är i alla fall spelglädjen.
Efteråt minns man gärna de lite mindre rollerna, de som inte tillhör de tongivande i företagarfamiljerna och som inte skulle få allra bästa betjäningen på Miramar. Som Pernilla Hägglund som Phyllis Mattson, inställd på att lyckas i livet, och Rebecca Nordenström som kontoristen Gun-Gerd, ingen har väl bättre än hon burit upp ett par hotpants i krossad sammet.
Svårt är också att inte falla för montörtrion Mattias Henderson, Wincent Westerback och Niklas Troberg. Westerback gör en duett med krogsångerskan i ett för föreställningen nyöversatt örhänge man minns från 60-talet. Det känns mest som ett tillagt revynummer, men man har med det för att man kan.
Miramar – i afton dans
Manus och regi: Robert Liewendahl
Koreografi: Erica Dunder
Scenografi: Jonas Love Danielsson
Dräkter: Lena Andersson, Gunilla Nilsson
Smink, frisyrer: Tiina Aura, Fredrika Sjölund-Löfroth
Sånginstudering: Pipsa Juski, Mari Sjölund
Ljusdesign: Kristian Karlå
Ljuddesign: Edward Furbacken
I rollerna: John Farell, Tina Sjövall, Markus Bauer, Filippa Rajamäki, Jan Nordberg, Jessica Öhman, Tilde Polviander, Mattias Hendersson, Wincent Westerback, Niklas Troberg m.fl.
Teater Alandicas premiär den 5.3 på ÅST:s stora scen
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.