Ann-Christine Snickars 07.12.2022 20:00

Antika dramer skapar inte direkt rusning till dagens scener. Sätts de upp är det ofta av mindre teatergrupper som vill och kan sticka ut.

Sofokles ”Antigone” (från 400-talet f. Kr.) handlar om det förflutnas börda, om makt och lojalitet, om viljan att göra rätt trots att det kommer att gå illa. Valtteri Halisevas ”Oikeuskäsittely Antigone” (Rättssak Antigone) på Turun Ylioppilasteatteri bygger på Sofokles och på Jean Anouilhs bearbetning av temat från 1940-talet, då udden riktades mot nazisterna och deras medlöpare i det ockuperade Frankrike.

Nu komprimeras handlingen till en rättegång mot aktivisten Antigone. Pjäsen tar fart i en demonstration för ett Thebe fritt från tyranni. Men åtalspunkten är trogen Sofokles, Antigone anklagas för att utfört begravningsritualer vid sin bror Polyneikes döda kropp, mot ett uttryckligt förbud.

Polyneikes har försökt tillskansa sig makten, men mötts i strid av en köttslig broder – båda dör, och den ene omtalas som hjälte, den andra lämnas att ruttna. En intressant spänning lyfts upp av blandningen av det moderna (mobiltelefoner, nutida pressbevakning) och det uråldriga uppdraget att hjälpa en anhörig över gränsen till dödsriket.

Rättssalen blir den dominerade scenen i Halisevas regi. Lika viktiga som huvudpersonen (först tycker man att de tillåts överskugga henne) är rättens ordförande, åklagaren och försvarsadvokaten. De får bära upp bitar av Kreons och siarens Teiresias (en roll jag saknar, han kunde väl ha fått återkomma som politisk kommentator!) andel i dramat.

Rättens ordförande ( Jarkko Peltonen ) är svårt överbelastad, spiller ut sin stress i över kollegorna förhandlingspausen, då tjänstemännen blir lite mer personliga. Kusligt entydig är åklagaren ( Fanny Riekki ) som uppenbart njuter av att kunna förorda maxstraff.

Kungens påbud omsätts i skoningslös advokatyr, avslöjar samtidigt sin ynkedom. Men dramat avbryts där rätten drar sig tillbaka för att fastställa domen. Återstår en öppen tablå. Antigone knyter sin näve.

En dubbelroll har Petrus Lehtomurto som gör försvarsadvokaten och i pjäsens början uppträder som Haimon, som är kung Kreons son och Antigones tilltänkta fästman. Det uppstår ett litet läckage mellan rollerna som poängterar komplikationerna.

Antigone själv får först bara sparsamt föra ordet. Men Vilja Aavikko gör henne mycket rakryggad och lyskraftig. I slutet, där banderollen från inledningen får överta den döde broderns plats (han själv syns aldrig fysiskt), visar hon att kampen inte är över.

Knepigare att iscensätta är systern Ismenes roll (i föreställningen som beskrivs här spelad av Ella Hagner). Hon sätter sig inte upp mot övermakten, men visar tydligt att lagen har blod på sina händer.

Den bilden blir lätt en aning tafatt utan direkt kollektiv respons i rummet. Men ”Antigone” i Åbo verkar inte locka jättestora skaror, när jag ser den är det glest i publiken. Kanske skräms man av att lite förkunskaper är bra för att på bästa sätt ta del av föreställningen.

Sofokles pjäs finns faktiskt i fräscha nyöversättningar på finska och svenska, av Kirsti Simonsuuri 2011 respektive Jan Stolpe 2003. Stolpe påpekar i sitt förord att Antigone och Kreon använder samma ord för ”lag”, men lägger in olika betydelser. Och de lyssnar inte på varandra. För Antigone beordrar lagen henne att ta vara på sin döda bror, för kungen är lagen lika med hans påbud.

Den tråden arbetar TYT med. Maktens påbud omsätts i skoningslös advokatyr, avslöjar samtidigt sin ynkedom. Men dramat avbryts där rätten drar sig tillbaka för att fastställa domen. Återstår en öppen tablå. Antigone knyter sin näve.

Föreställningen känns bitvis trevande, men att man gett sig i kast med ett seriöst och krävande stoff är imponerande. Teatern behöver sådana ambitioner.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln