Ann-Christine Snickars 04.10.2023 19:20

Jag googlar ”politisk teater” och merparten av träffarna handlar om dagspolitik, det teatraliska i den, världspolitiken som scen, aktörer och marionetter. Dit har vi kommit.

Historia är också satiriska aktuella kabaréer, uppdraget att ha fingret på tidens puls har mest lagts på individuella ståuppare med uppdrag att skämta.

Men särskilt små teaterscener har möjlighet att svara på det aktuella politiska läget, och nu har Turun Ylioppilasteatteri satt upp en föreställning om arbete, om dem som utför det, och vilket pris de betalar.

”Työnlausujat” är en kollektiv historia med talkören, den politiska teaterns instrument nummer ett, i huvudrollen.

På scenen syns ett tiotal aktörer, alla är på plats samtidigt. Utom ett ögonblick i början, då en person (Janna Niskala) tyst intar scenen, betraktar oss noga.

Borta i kulissen hör man någon ta upp ”Internationalen”, det låter ganska falskt. Personen teckentolkar orden för oss, och upprätthåller teckenspråket föreställningen igenom.

Det är ett välfunnet kreativt grepp. Man söker också gesterna med blicken med jämna mellanrum, som om de hade den yttersta nyckeln, bortom orden. Som övergripande kommentar är teckenspråket också genialt. Teater, arbetsliv, kultur, det ska vara inkluderande!

Regissören Emmi Ihalainen står också för manus och koreografi, allt tillsammans med gruppen. De har jobbat enligt något som liknar Margaret Atwood-estetiken, romanen ”Tjänarinnans berättelse” bygger ju på grymheter som hänt – någonstans i världen.

Här är det inte fysiska maktkonstellationer som utvidgas till scener, utan redan existerande citat och fraser och utdrag, ibland dikter, som arrangerats och förtätats av de framförande.

Talkören har levat och dött och återuppstått om igen under det senaste seklets teaterhistoria.

Nu finns den inte enbart som megafon (ett sånt föremål finns givetvis också tillhands), man använder rösterna med varierande volym, ibland viskande eller tillsammans, upprepande ord och fraser som ett underliggande komp. Instrument används också, man tänker på Frälsningsarmén när man ser den stora trumman, men ett av stränginstrumenten är fiol.

Uttrycket är i detalj uttänkt, man imponeras av det.

Man känner ibland igen några passager, som till exempel Arvo Turtiainens ”Kädet”, den kända dikten om arbetarnas händer. Eller ordvalet i någon aktuell tidningsartikel om den nuvarande regeringens program.

Scenerna varvar historia och nutid, och scengreppet omtalas som ett arv av Elli Tompuri – alla frilansars urmoder, kallas hon i programbladet.

Elli Tompuri var en hyllad skådespelare och regissör som kom att grunda en förening för työnlausujat, arbetarrecitatörer, som framförde dikt som hade relevans för arbetarnas liv och belägenhet.

Hon ledde turnéer i det sena 1930-talets Finland, något som inverkade menligt på hennes personliga scenkarriär.

TYT:s föreställning hedrar också henne, men fokus är på nuet. En scen tar fram den skoningslösa attityden till dem som har idéer och kapacitet och lust att arbeta.

Lön erbjuds inte, men som belöning kanske ett uppdrag i ett större projekt – och synlighet, förstås.

När var det man började tycka att synlighet var lön? Det banade i alla fall väg för tanken att sjukskötare som jobbade under pandemin kunde få applåder som bonus!

Effekten när man placerar alla arbetslivets manipulationer och övertramp efter varandra blir ganska överväldigande.

”Työnlausujat” är i sig en protest, och också ett understrykande av rätten att protestera, att tas på allvar och inte avfärdas.

Pjäsen talar också om klass. Rött och borgerligt har blandats om ordentligt efter 1930-talet. Det har till exempel utbildningen sett till.

Men vilken identitet har man om ens föräldrar bär med sig olika idéer om politik och samhälle, om man ärvt både rött och vitt? Frågan ställs på scenen.

”Työnlausujat” är i sig en protest, och också ett understrykande av rätten att protestera, att tas på allvar och inte avfärdas.

På 30-talet hade liknande protester direkt anklagats för att vara kommunistiska, det påpekas i en replik. Det stiftades till och med lagar som inskränkte olika slags friheter då.

Alla scener i ”Työnlausujat” är knutna till en utförlig källförteckning, där man kan spåra formuleringarna. Det är informativt, och tillför stor pondus. Detta har blivit sagt och nu aktualiseras det och anknyter till vårt presens.

Föreställningen lämpar sig för alla som arbetar, och för dem som intresserar sig för hur den som producerar varor, eller ”content” ser sin position.

Alla som undrar vart den episka teatern efter Brecht tog vägen kan också köpa biljett.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln