Ann-Christine Snickars 17.11.2023 16:50

Stadsteaterns andra höstpremiär på stora scenen är ”Veden varaan”, en krimhistoria som baserar sig på Jussi Marttilas deckare med samma namn från 2020. Hur översätter man titeln utan att kunna nyttja finskans smarta lokalkasus? Kanske man får nöja sig med ”Händelser kring ån”.

Det är ju Aura å som är i fokus. Människor, företrädesvis unga män, som försvinner där, flyter upp som döda eller ses aldrig mer.

Det första försvinnandet handlar om Riku, en student som lämnade krogen och sedan aldrig sågs igen. Hans far tar kontakt med privatdetektiv Janatuinen då polisen inte tycks få fram något.

Det blir fler fall. I bakgrunden finns den urbana sägnen om den storvuxna mystiska man som knuffar människor, företrädesvis unga män, i ån, om de tagit risken att röra sig på egen hand nattetid.

Marttilas deckare är till en del hårdkokt, till en del det man kallar noir. Dramatiseringen och iscensättningen har gjort öppningen mot det fantastiska och drömska större.

På scenen aktualiseras också starkt detektiven Janatuinens eget trauma. Hans mamma försvann när han var liten pojke.

I Mikko Koukis regi får Janatuinen i pojkgestalt regelbundet plats på scenen, ibland har han repliker, ibland sitter han bara bortvänd.

Det är ett gripande och effektivt grepp som bättre än verbala förklaringar gestaltar hur den som försvinner för alltid förändrar den kvarvarandes liv och perspektiv.

Huvudperson är den vuxna Janatuinen, en privatspanare som en gång gick i polisskola och behändigt nog råkar vara kurskamrat till Helena, som blev färdig polis och nu arbetar för en kolerisk och sexistisk chef i polisväsendet i Åbo.

Bägge har mer eller mindre destruktiva spår i sina liv, han har sin såriga deppighet, hon täcker sin känslighet med alkohol. De jobbar bra, men på deckarvis okonventionellt, ihop.

Minnes- och drömbilderna skapas med den gedigna scenteknik man har till sitt förfogande.

Scenbilderna kommer rullande emot oss, dels med tiljans egen vridkapacitet, dels för att en hel del av det scenografiska finns på hjul, obduktionsbänken, sjukhusskärmen, hela Janatuinens lilla lägenhet.

Sceneriet är i ständig förvandling tack vare det och sofistikerade projektioner (av Sanna Malkavaara) som ger platsfärg och djup.

Men viktigast är ljussättningen, ljusdesigner är Janne Teivainen. Man har sällan sett Stadsteaterns stora scen så mörk.

Personerna får ibland också stå i dunkel, men ofta syns de i spotlights, som också får markera höjden i rummet: publiken ser ofta hela ljuskäglan. Det kan vara ganska suggestivt, mer så hos ljuset än i den ställvis ymniga förekomsten av teaterrök.

Otto-Ville Väätäinen

Föreställningens plus är delvis vanligheten hos huvudpersonerna, Mauno Teräväinen som privatdeckaren och Linda Hämäläinen som konstapeln. De vill inte sticka ut, tvärtom.

Ett tiotal andra skådespelare är involverade i massor av roller, en hel del scenpersoner har minutkorta entréer och ses aldrig mer igen. Ju längre ifrån själva fallen de finns, desto mer underhållande har de fått i uppdrag att vara.

Det kan falla olika ut. Stefan Karlssons ruffiga patolog motsvarar tevedeckarnas kliché, men att man tar bort allvaret just här ger en besk bismak.

Korvkioskens innehavarinna, Inkeri Hyvönen, får också operera med cigg i mungipan, men det burleska sitter ledigare där, instängt i snabbmatsoset vet man var man har det.

Polischefen Cederberg, Mika Kujala, är en typ som fått mer kontur än innehåll, vilket är synd, för hans insats har betydelse för upplösningen, och Kujala har en bevisad kapacitet för mer finstilt agerande.

Man kan förstås sätta de kantiga konturerna på drömestetikens konto. Många scener är mardröm eller fantasi, och funkar då bäst om hela scenrummet är taget i besittning, som i ett par sekvenser där en vägg med fem dörrar snabbt rullas in.

Att knacka på och möta vittnen eller misstänkta kan vara en del av utredningsrutinen, men kan lika gärna vara en dröm eller en hallucination.

Precis som den märkliga gestalt, förkroppsligad av Markus Ilkka Uolevi, som ibland ses i mörkret, och vars krafter Janatuinen konkret får känna på, om han inte missbedömt eller hallucinerat incidenten.

Just den biten framkallar en del rysningar hos mig, och att man under gång ser levande och döda mödolöst delta i samma scener, jag gillar Mikko Koukis djärvhet att skapa drömspel av deckaren.

I helheten har skräck- eller thrillerkänslan svårt att hitta fäste. En orsak till det kan vara att scenrummet är så stort och att människornas känslor och oartikulerade rädslor bara ibland förtätas för bästa effekt. ”Vanligheten” sätter krokben för sig själv.

Proportionerna blir vacklande. Utom hos den som faktiskt är minst av aktörerna, barnet Janatuinen, som tycks få sin rätta placering – och rätta belysning – i varje scen där han är med.

Barnskådespelaren, på premiären Lauri Bergman, kan då få plats för hela sin karisma. Och den möter också publiken.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln