PJÄSEN: Scenkonsten är ett kärleksbrev – Elina Mustonen levandegör Anton Tjechovs och Olga Knippers brevväxling
Regissören och dramaturgen Johanna Freundlich och skådespelaren Elina Mustonen har tidigare samarbetet i monologer kring dramalitteraturens stora. ”Her Infinite Variety” som är rotad i Shakespeare är kanske den mest kända.
Nu har den här formen hittat Tjechov och tagit avstamp i brevväxlingen mellan honom och Olga Knipper. De hade teaterkonsten gemensam, hon som skådespelerska, han som dramatiker, och de blev ett par utanför scenen.
Ingången till föreställningen ”Sinetti. Olga Knipper, Anton Tšehov ja 857 rakkauskirjettä” tog form i samtal mellan Elina Mustonen och hennes bror Olli Mustonen, för Åboborna just nu känd som konstnärlig ledare för filharmonikerna. De beklagade att Tjechovs Ryssland verkade ha väldigt lite musik för cembalo. Elina Mustonen är också cembalist och monologerna har dragit nytta av det.
Idén blev föreställning, med manus och regi av Johanna Freundlich och nykomponerad pianomusik av Olli Mustonen, som själv delvis medverkar, förhandsinspelat. Elina Mustonen spelar live på scenen, ibland i duett med det förhandsinspelade.
Musiken ger rytm och djup till föreställningen, som är ett verbalt fyrverkeri. Knipper och Tjechov var underbara brevskrivare, de avhandlar allt parallellt: vardagen, konsten (rätt elaka kommentarer om usla skådespelarprestationer), kärleken. Det är generöst med utropstecken, frågetecken, smekord!
Relationen varade bara i några år, Tjechov dog i lungtuberkulos och Knipper levde mer än femtio år efter hans död. Breven skrevs åren1899-1904 och upprätthöll ett förhållande som för det mesta var på distans, Tjechov vistades på grund av sin sjukdom helst borta ifrån Moskva.
Scenbilden under den drygt timslånga föreställningen är fortsatt densamma, i fonden dräkterna till Knippers rollgestalter i ”Måsen”, ”Onkel Vanja”, ”Tre systrar”, ”Körsbärsträdgården”, vid sidan om dem en flygel, på golvet brev, utspridda och i kartonger.
Mustonen börjar med att vandra hektiskt runt på scenen, tidpunkten är ett par decennier in på 1900-talet och man har kontaktat henne med förfrågan om publicering av breven. Skribenterna är ju berömda. Greppet kunde tillåta ett glidande bakåt in i minnena, men pjäsen gör det teatern är bäst på: den öppnar ögonblicket, fokuserar, skärper våra sinnen.
Elina Mustonen växlar snabbt mellan brevskrivarna, hela hennes fysionomi förändras när hon talar med Antons röst. Som Olga har hon ett efteråtperspektiv, en saknad och ett kroppens vemod. Hon behärskar både det robusta och det subtila. Att hon för bägges talan understryker också jämlikheten. Det som sägs utan ord inramas av musiken, hon spelar med ryggen mot publiken, det känns självklart, privat.
Breven finns också på svenska, i volymen ”Älska mig och skriv!” som har ett fylligt förord av vår främsta Tjechovkännare, Ralf Långbacka. Där återges också det som blir pjäsens slutord (från Tjechov till Knipper), det berömda morotcitatet: ”Du frågar: vad är livet? Det är detsamma som att fråga: vad är en morot? En morot är en morot, och det är allt man vet om den.”
”Sinetti” ges i ett dussin föreställningar på Stadsteaterns Sopukkascen fram till 3.11.
Sinetti
Manus och regi: Johanna Freundlich
Kompositör och pianist: Olli Mustonen
Skådespelare och pianist: Elina Mustonen
Föreställningar på Stadsteaterns Sopukkascen 18.10-3.11.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.