Ann-Christine Snickars 09.10.2023 17:50

”Mina två halva liv. En sjömanshustrus böner och balansakter”, med manus och regi av Isabella Grüssner-Sarling, är något så speciellt som en föreställning som baserar sig på forskning. Hanna Hagmark, chef för Ålands sjöfartsmuseum är doktor från universitetet i Hull på ämnet sjöfartens sociala aspekter, står för stoffet.

Avhandlingen har fått en svensk version i ”Avsked och återseende. Sjömanshustruns liv under 1900-talet”, utgiven av SLS. Idén att iscensätta de dokumenterade erfarenheterna föddes i museet, där en flik av utställningen föreställer en sjömansfamiljs hem, som det kunde ha sett ut för ungefär femtio år sen.

En snilleblixt, utan vidare, och exempel på hur rätt museipedagogik föder nya tankar också hos chefen själv. Och den som inte besökt Sjöfartsmuseet i Mariehamn uppmanas att göra det vid nästa tillfälle. Deras hemsida konstaterar lakoniskt att samlingar och utställningar håller världsklass – sant, sant.

Föreställningen ”Mina två halva liv”, producerad av Teaterföreningen i Mariehamn, hade sin första premiär 2019, och nypremiär i februari 2023. Den 7.10 gästspelade den på ÅST:s studioscen, dess vidare planer är lite osäkra.

Pjäsen låter sjömanshustrun komma till tals, föreställningens kvinna är gift med en man som är befäl på fartyg på långfart. Hon är ensam med barnen månader i sträck.

”Mina två halva liv” är något så speciellt som en föreställning som baserar sig på forskning.

Själva ordet ”sjömanshustru” låter som om det var hämtat från museisamlingarna, att definiera kvinnor utifrån mannen går vi inte längre med på. I dag är ordet inte längre synonymt med ett väntande.

Och den som är gift med en person till sjöss är i regel själv förvärvsarbetande.

Men bilden av kvinnan som lever med en man på sjön revideras inte så enkelt. Att låta henne själv tala är pjäsens poäng.

Den är också en kavalkad av starka känslor: ensamhet, svartsjuka, frustration, men också upplevelsen att klara vardagen på egen hand, allt från triviala rutiner till barnafödande.

Marcus Boman

Bilden av den starka kvinnan kan också ses som en del av den sociala kontrollen, det är en av slutsatserna man drar efter att ha sett monologen som gör en enda röst av forskningsarbetets många utsagor.

Annie Lahti koncentrerar dem i sin gestaltning, hon agerar för det mesta vänd mot publiken, men låter ändå förstå att det vi ser är djupt personligt – i förtroende.

Hur det sociala korsar det personliga, det intima, är ju teaterns själva kärna. Annie Lahti håller rörelsen oupphörligt levande, utan startsträcka är man plötsligt inne i en mörk fruktan, nästan ett hat mot havet med sin stora oberäknelighet.

Och när mannen kommer hem är det en stund kanske just så som man längtat och hoppats, sen börjar man gå varandra på nerverna, det är ungefär som om två befäl huserade på samma brygga.

”Är det du som är vår pappa?”, frågar barnet som vant sig vid att fadern är frånvarande.

Konst som jonglerar med storheten ”igenkänning”, kan ibland bli stelt förutsägbar, men här gestaltas igenkänningen överrumplande naket.

Föreställningens enda problem är att den vill ha med så mycket, materialet är så mångfacetterat och intensivt.

Som enaktare hade ”Mina två halva liv” varit på tok för lång, men regin har delat upp den med en mellanakt där fotografen Marcus Bomans havsbilder bildar ett mellanspel, starkt och ordlöst, till musik av Ástor Piazolla, framförd på scenen av Ella Grüssner Cromwell-Morgan och Kristoffer Gottberg.

De följer också föreställningen med musik på olika instrument, mest fiol respektive kontrabas. Det fungerar inte bara som akustisk interpunktion, utan ger stoffet en särskild känslighet och ett djupperspektiv – lite som havet.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln