Ann-Christine Snickars 05.09.2023 11:56

Stanislaw Lems ”Solaris” (1961) är en science fiction-fantasi om en gåtfull planet med ett oändligt hav som verkar ha ett medvetande som förmår kommunicera i förkroppsligad form.

Det sänder ”gäster” till astronauterna som arbetar i rymdstationens Solarisprojekt. De tar formen av gestalter ur var och ens förgångna, det kan vara ett barn, en älskare, en mamma.

En scenversion kan göra det suggestivt och spännande, och i Stadsteaterns uppsättning, i regi av Ona Korpiranta, är det de laddade mötena som är trumf.

Men det märks också att Lems roman är från medlet av 1900-talet, då rymden och den mänskliga hjärnan var favoritstoff i spekulativ fiktion.

Nu finns så mycket mer mycket fakta att tillgå, mystiken är mindre. Och till exempel AI är en realitet som kommer att påverka konstarterna, hur återstår att se.

I ”Solaris” är gästerna, som i allt utom på cellnivå ser ut som äkta människor, det synligt mest spännande och gastkramande. I övrigt handlar berättelsen om attityder och känslor.

Filmatiseringarna (den som gäller är fortfarande Tarkovskijs 1972; Soederberghs från 2002 slog aldrig riktigt igenom) har bitit sig fast vid det som går att utvinna av en kärlekshistoria.

Scendramatiseringen är en 2000-talshistoria och förhåller sig rätt fritt till ursprungsromanen. Skådespelarna har också möjlighet att spela ut ett vidare spektrum av känslor, särskilt i Kelvins roll.

Kelvin är psykologen som ska reda ut vad som egentligen sker på Solaris och vilket inflytande det har på människorna.

Det är ett rätt krävande och formlöst uppdrag, det gäller att ge sig in i det med hull och hår.

Sara Paasikoski fyller också det uppdraget väl, och det som i andra iscensättningar (filmerna) blir minnen av kärlek med ganska stort patos och sentimentalitet, öppnar här upp för en hel palett känslor: längtan, trots, resignation, skuld, frustration, beslutsamhet.

Att det går att avläsa är föreställningens ryggrad, tillsammans med profileringen av de andra astronauterna/forskarna.

Snow är den första Kelvin möter på stationen, i Matti Leinos gestalt är han öppen och välkomnande, men han kurerar tvivel och oro med ett ymnigt vindrickande.

Kirsi Tarvainens Sartorius är dominant och beslutsam, det är hennes ord som väger tyngst när man beslutar att projektet avslutas.

En särställning i föreställningen har Gib, som vid Kelvins ankomst redan är död. Det har skett under lite oklara och trista omständigheter, det förklaras som självmord.

Själv syns han i inspelningar som kan ses på storskärm, han riktar sig direkt till Kelvin och påverkar henne starkt. Kimmo Rasila gör den rollen, i sin beskurenhet har den en stor intensitet.

Vill man skapa en enklare kontrast kan man säga att han och Kelvin bejakar det gåtfulla och vill gå vidare i det, medan de övriga ser en återvändsgränd och packar ihop. Gästerna då?

Scenografin på Stadsteaterns lilla scen, designad Riku Suvitie, illustrerar den bedrägliga tanken om den rationella människans allomfattande kompetens: man ser ett klinisk kaklat rum, med en neoninramad skärm i fonden. Det som först slår en som åskådare är en undran var dörrarna finns.

På scenen är de dels ett barn – på premiären Anna Räikkönen – som har några ordlösa entréer, fantasieggande, lockande mer än skrämmande. Markus Ilkka Uolevi gör Ray, som är Kelvins sedan några år avlidne älskare, nu rekonstruerad av den outforskade planeten (mänskans minne, det omedvetna, hennes skuldkänslor?) som ett handfast förföriskt minne.

Det är en gestalt som bär upp det kusliga, men som i scenversionen också har ett komiskt spår, som ses av den som tar in den stora bilden och inte bara ser med Kelvins ögon. Att man kan skratta i ”Solaris” är lite nytt, känns som ett plus, fast också förbryllande, det kan övergå i ett avfärdande.

Men ambitionen att låta gästerna också få representera det vår tid kallar relationen till den andra, här i betydelsen det-som-inte-är-människa, fungerar sämre. Det finns också moderna pjäser som tangerar det mycket mer effektivt, som till exempel Pipsa Lonkas ”Den andra naturen”, där gränsen mellan människa och ”den övriga naturen”, som den konstruerats av oss, avtäcks i närgående skoningslösa scener.

”Solaris” håller sig i det längsta till det verbala, men stadsteaterns scenteknik (som är utsökt flexibel) gör att man kan se det föränderliga planetariska havet leva i fonden. Det bidrar tillsammans med det mer eller mindre klaustrofobiska i rymdstationen till den känsla av sorg som också Lonkas pjäs frammanar. Jag tolkar det som att sorgen utgår från det människan inte tycks lyckas med, en respektfull kontakt med andra arter till exempel. Eller en försonande och realistisk inställning till sin egen begränsning.

Scenografin på Stadsteaterns lilla scen, designad Riku Suvitie, illustrerar den bedrägliga tanken om den rationella människans allomfattande kompetens: man ser ett klinisk kaklat rum, med en neoninramad skärm i fonden. Det som först slår en som åskådare är en undran var dörrarna finns. Man måste ju kunna ta sig in och ut. Det är också en fråga som löser sig, för föreställningen är mera öppen än hermetisk.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln