Ann-Christine Snickars 25.08.2023 18:01

Teater Grus Grus ger under augusti och september en bukett föreställningar utanför salongerna. Publiken aktiveras, men inte så att man buffligt utsätts för andras blickar, utan mer jämlikt och tillsammans.

Som i promenadteatern, en genre som också utvecklats av Grus Grus, med ”Huviretki tienpientarelle” (”Picknick vid vägkanten”) för fem år sedan som en av höjdpunkterna.

Nu inleder man med vandringar på Aboa Vetus Ars Nova, där en grupp under ledning av guiden får ta del av Rauha Mäkiläs målningar.

De lämpar sig väl att ta sig an på detta vis, många av målningarna föreställer gestalter i ögonblick av försjunkenhet eller förvirring, de är möjliga att anknyta till känslomässigt spontant.

Men innan man börjar umgås med bilderna sker en liten uppmjukning av gruppen på åtta deltagare (23.8 sker vandringen på svenska).

Det blir lite fnissiga koordinationsövningar i den utsökt dekorativa korridoren högst upp i Rettigpalatset. Efter de hårda isoleringsåren under pandemin känns all slags gruppverksamhet njutningsfullt.

Guiden heter Taika Ansa Idé och förkroppsligas av Janna Haavisto som slussar oss genom utställningen. Hon har guidens uppskruvade närvaro och flygvärdinnans professionalitet, en omsorg kombinerad med en införståddhet i att resan bara är en kort stund av våra liv.

Teater kan ha en stor potential att skapa acceptans och värme bara genom sin basfunktion, att samla en grupp människor som upplever något tillsammans.

Vi som tar del blir upplivade av det och nyfikenheten växer, på konsten, men också på medresenärerna. Det känns lätt att tycka om dem, särskilt i stunden framför kattporträttet där vi får jama på vårt eget sätt, om vi vill.

Teater kan ha en stor potential att skapa acceptans och värme bara genom sin basfunktion, att samla en grupp människor som upplever något tillsammans. Men i en av föreställningarna kan man också ge sig av ensam.

Den heter ”Kytis”, och startar med ett instruktionsbrev av konceptets kreatör Sofia Molin. Det avhämtas på Luckan. Sen ger man sig av på egen hand, hittar föremål för sitt utforskande under ett par timmar framåt.

Det är också socialt orienterat, fokus är på människor här och nu. I fantasin får man låta sammanhang uppstå. Det är lockande, men ganska krävande att vara både aktör och regissör samtidigt.

Jag skulle rekommendera att man kombinerar sin vandring med någon annans och sammanstrålar efteråt för att utbyta erfarenheter.

Själv hamnar jag till slut i en stadsdel där jag en gång bott.

Träden har växt sig högre än husen, som också blivit fler. Människorna rör sig lugnt, målmedvetet, men avskärmat, hörlurar hör till utrustningen.

En som står vid busshållplatsen är tydligt påtänd, den personen hade jag följt om jag vågat, men en viss aggressivitet lurar under ytan.

Färdens belöning, utom ganska trötta fötter, är ett perspektiv på sig själv, en blandad men ganska skön och övervägande trygg känsla av att vara en bland andra.

Övriga föreställningar som äger rum i september leds, utöver de nämnda, av Ishmael Falke, Sandrina Lindgren och Petri Tuominen.

Allt försiggår i stadsrummet, och en av dem, ”Kotimatka”, görs bara på beställning, som en särskilt ögonöppnande hemresa, hur den blir kan man inte på förhand veta.

Den kan fås på de språk som behärskas av Teater Grus Grus: finska, svenska, engelska och hebreiska.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln