Ann-Christine Snickars 11.12.2023 07:58

”Hellyyden huone” (Ömhetens rum) som ges på Turun Ylioppilasteatteri har inspirerats av i ”Hellyydenkipeys: eräs kosketuselämäkerta”

(Ömhetstörst: en beröringsbiografi), en grafisk roman som utkom för två år sedan. Det säger regissörerna Noora Nessi Kääriäinen och Selma Hopsu.

Författaren/tecknaren Pilvi Hyväri arbetar med bild och performans med ett intresse för vad kultur och samhällsnormer gör med individen.

”Hellyyden huone” tar ämnet vidare från tidens fokus och algoritmer, tänker på fysisk närvaro och kroppskontakt utanför parförhållande, romantisk kärlek och sexualitet, mer som ett varande än förväntad upplevelse.

Föreställningens regissörer står också för manuset, som ensemblen på tio skådespelare under processen satt sin prägel på. Alla skådespelare är på scenen genomgående. De har dräkter som går gemensamt i vitt, men med markerade svarta sömmar som ger dem individuell kontur.

Man ser dem som grupp, men också som enskilda.

Berättandet har tolv kapitel, de aviseras tydligt och en ny skådespelare får föra ordet. Det handlar om kontakt och längtan efter den.

Om ensamhet, sorg, naturen, generationernas svårighet att nå varandra. Huvudpoängen på scenen är att den som talar alltid är omgiven av de andra. Känslan är individuell men inte nödvändigtvis unik, andra har den också.

Närvaro och beröring genom hudkontakt väcker också ambivalens, stora eller små motstridigheter som man hanterar med sin personliga erfarenhet som redskap.

Men föreställningen är inget självhjälpsseminarium utan arbetar mer med frågan vad fysisk närvaro och kontakt innebär.

På textnivå är den ganska sparsmakad är omväxlande poetisk och vardaglig. Nångång kommer man farligt nära det triviala, men klarar balansen genom sitt tilltal, som är respektfullt. Nästan för respektfullt, ibland.

Så tänker jag, när man på förhand förklarar att publiken kan säga nej till det minimala deltagande det innebär att hålla en del av rekvisitan när skådespelarna tar sig an en ny scen.

Men den här gången vill man betona omsorg och heltäckande respekt mer än överraskning.

Inledningens ordlösa demonstration av beröring där skådespelarna stryker sig själva och omgivningen med målarverktyg, pensel eller roller, är självklart sensuell, utan alla förklaringar. Ett annat expressivt föremål är stenen, av nävstorlek, konstfullt ombunden med snöre.

Hård eller inte, det kan vara en fråga om kommunikation.

Det jag slutligen har invändning emot är musiken, där den förekommer som spår under agerandet: instrumentell, flytande, tänkt som lugnande eller meditativt.

Men man kan också uppfatta den som opersonlig och den går stundtals illa ihop med scenrösterna, de hotar ibland drunkna.

Man längtar mer efter den kraftfullt innerliga sången i inledningen, och blir glad när en gitarr tas fram när föreställningen går mot sitt slut.

Akustisk gitarr är ju ett taktilt instrument om något, och understryker hur musiken bär mänskans ospecificerade ömhetslängtan och är ett medium för kontakt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln