Prisbelönta teaterkonstnärer agerar med millimeterprecision i originell scenberättelse
”Full measures” som producerats av Tehdas Teatteri och Grus Grus Teater är en originell scenberättelse om allt som kan omtalas i termer av mått. På scenen Ishmael Falke, Sandrina Lindgren och ett okänt antal tumstockar. Foto: Jussi Virkkumaa
För att alls kunna leva och bedöma hur vi ska kunna operera i vår omgivning måste vi ha något slags ögonmått. På svenska finns ett sådant ord. En definition lyder:”Ögonmått används när redskap som linjal eller måttband inte finns att tillgå.”
”Full Measures”, en pjäs med Ishmael Falke och Sandrina Lindgren – och med idé och manus av dem – leker att man överger ögonmåttet och vänder sig till det exakta.
Medaktörer är ett för publiken okänt antal tumstockar, listigt placerade på en hängande konstruktion ovanför skådespelarnas huvuden.
Man blir frestad att räkna. Det måste vara fler än femtio tumstockar – kanske färre än hundra. Det är mitt ögonmått. Alla utom en kommer med i berättelsen som är en historia om hur man närmar sig varandra i det dagliga livet. En enkel story? Aldrig!
Mycket det vi säger i vårt småprat har att göra med mått: Hur gammal är du? Kortaste vägen hem till dig? Och så vidare. Pjäsen tar tag i detta och driver det in absurdum – eller så långt som en millimeternörd eller ett experimenterande barn skulle göra.
Av föremålet måttstock kan man få till nästan vad som helst, det går att vika till ett flygplan, en glasstrut eller en klocka som tickar. Och höga berg, som Mount Everest. Men i måttens värld är Mount Average också lockande. Det kan bli ett frieri: ”Vill du bestiga Medeltalet med mig?”
”Full Measures” innehåller en sparsam dialog, på en engelska som har gjorts kantig, precis som de tumstocksfigurer som framställs. Den är komisk i sin rätlinjighet, som kommunikation blir ju ett språk utan associationer trubbigt.
Men tumstocken är omutlig i sin millimeterprecision, därför är det genialt att använda den som aktör i denna form av objektteater. Objektteater tar en ruffigare och mer konkret genväg än den traditionella dockteatern. Dockteaterns ofta sofistikerade känsloinnehåll får en robustare kontext.
Ishmael Falke är känd som en suverän dockteaterkonstnär i Åbo och utomlands. ÅST-publiken såg honom i gästspelet ”Rabbinens katt” i våras, en pjäs som Grus Grus var med och producerade. Sandrina Lindgren var med i Grus Grus Teaterns ”Evangeliet enligt Lasarus”, som också gästade ÅST, i regi av Falke.
Tillsammans har de också turnerat runtom i Europa med prisbelönta ”Osynliga länder” – som handlar om flyktingens belägenhet, gestaltad så som ordlös teater kan – med kroppen i det närvarande ögonblicket.
Det är en upplevelse i sig att se Falkes och Lindgrens hantverk på scenen. Inget får gå fel, de ska hinna göra alla sina handgrepp under föreställningens utmätta tid. Själva upplägget blir också tankeväckande: där man en gång börjat mäta mänsklig verksamhet, där tycks också konkurrens uppstå. En accelererande konkurrens.
När alla mätredskap (utom ett) använts till att illustrera mått och mätning befinner sig gestalterna i en djungel av granskade och värderade element. Det är en del av det krävande sociala samspelet.
Då får man lov att titta en gång till, bedöma personernas ursprungliga relation till varandra.
Kan man mäta mänsklig närhet? Eller sårbarhet och nakenhet? Föreställningen ”Full Measures” visar i alla fall hur försöket ser ut.
Full Measures
Koncept, regi och framförande: Ishmael Falke och Sandrina Lindgren
Gästregissör: Idit Herman
Ljuddesign: Niklas Bertel Nybom
Ljusdesign: Jarkko Forsman
Produktion: Tehdas Teatteri och Grus Grus Teater
Föreställningar på Tehdas Teatteri 21.9–6.10
Kan man mäta mänsklig närhet? Eller sårbarhet och nakenhet?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.