RADIOTEATER: "Barnmorskorna 1759" är ett drama med verklighetsbakgrund som utspelar sig i Åbo
Julia Korander och Nina Hukkinen.
Foto: Yle/ Ilmari Fabritius
Barnmorskorna 1759
Manus: Hanna Åkerfelt
Regi: Jessica Edén
Ljuddesign: Niko Ingman
Musik: Timo Hietala
I rollerna: Julia Korander och Nina Hukkinen, Iida Kuningas, Tobias Zilliacus, Markus Riuttu, Ole Øwre, Saga Sarkola, Anna Hultin, Hellen Willberg m fl.
Sänds i Yle Vega onsdagar med start 10.6 kl 19.22 (repris söndagar kl. 19.22). Kan avlyssnas på Yle Arenan från och med 10.6.
Produktion: Svenska Yle drama
”Barnmorskorna 1759” är en serie i sex delar som utspelar sig i Åbo 1759, med barnmorskorna Catharina Aspelin och Maria Lizelia i centrum. Manus är av Hanna Åkerfelt och inspiration och en del faktamaterial är hämtat ur historikern Kirsi Vainio-Korhonens bok ”De frimodiga” (den svenska utgåvan kom 2016).
Boken beskriver hur barnmorskeyrket blev det första där kvinnor kunde få en formell utbildning, hur barnmorskornas arbete avgränsades från läkarnas, och vilka uppdrag de förväntades ha rättsligt och socialt. Huvudpersonerna i seren har verkliga förebilder.
Vid fall av barnamord kunde barnmorskorna inkallas som experter och vittnen. Så sker också i ”Barnmorskorna 1759”, där båtsmansänkan Lisa Johansdotter åtalas för barnamord.
Strax innan har huvudpersonerna presenterats. Catharina Aspelin (Nina Hukkinen) är en erfaren barnmorska i Åbo och Maria Lizelia (Julia Korander) är nyss återkommen från Stockholm till där hon utbildat sig och avlagt sin ed.
Stadens fäder med borgmästaren Anders Roos (Tobias Zilliacus) i spetsen är stolta över den statushöjning en utbildad barnmorska ger. Roos är mån om att Åbo i Östra rikshalvan ska ta sig så bra ut som möjligt, och när han har en misstänkt för barnamord vill han se till att lagen följs till punkt och pricka.
Maria Lizelia kallas att göra en gynekologisk undersökning på den misstänkta. Hon konstaterar att ett havandeskap har ägt rum, Lisa Johansdotter (Iida Kuningas) sätts i häkte i väntan på rättegång. Hon riskerar dödsstraff.
Då ingriper Catharina Aspelin och påpekar att kollegan misstagit sig. Nu står mycket på spel. I borgmästarens ögon är det lätt att ge den nya tidens expertis ett företräde, men allt är inte så enkelt.
Avsnitten är på ungefär 20 minuter, varje del uppbringar sin egen intensitet. Dramaturgin gynnar tydliga huvudpersoner och en ganska klart snitslad bana fram till upplösningen. Bipersonerna hinner bara passera revy, något som är lite synd, i synnerhet när rollistan är stjärnspäckad från början till slut.
En illvillig granne, rovgirig av orsaker man bara får föreställa sig, görs av Sue Lemström, Elisabeth Öhman är en herrskapsfru från Stockholm, svältfödd på skvaller från rikets huvudstad. Sophia Heikkilä gestaltar en föderska som ger sin barnmorska dåliga recensioner, ändrar sig om samma förlossning när vinden blåser från ett annat håll. Formatet tillåter inte fler entréer av dessa eleganta, men under sin utmätta tid hinner de avslöja ganska mycket om den sociala miljön.
Borgmästaren återkommer i varje avsnitt, han ger direktiv och order och släpper fram ganska lite av sin person. Dem han behöver manipulera bjuder han på supé, men de tillställningarna blir utom hörhåll.
Tydlig och nyanserad blir i stället den ofrånkomliga kroppslighet som barnmorskornas yrkesutövning handlar om. I del fyra och fem förekommer förlossningar med komplikationer, de är övertygande ljudmässigt (lyssnar man i det fria utan hörlurar bör man tänka på det).
Huvudpersonerna lotsas med målmedveten hand genom berättelsen av regissören Jessica Edén. Varken hon eller manusförfattaren har fallit för frestelsen att plocka in alltför många av de starka detaljerna som finns i rikligt mått i Kirsi Vainio-Korhonens bok, utan utgår från gestalterna. Nina Hukkinen och Julia Korander har uppriktigheten och yrkesstoltheten som rättesnöre i rolltolkningen, det hörs i varje tonfall.
Det finns också en frihet och ett framtidshopp kring dem, i yrkeskunnigheten och utbildningen. Barnmorskorna rekryterades också bland kvinnor som kunde skriva, de förväntades föra journal. Det här kunskapsbärande momentet noteras i personskildringen, Catharina introduceras skrivande, och i slutet lär Maria sin lilla dotter läsa.
Men huvudpoängen är att barnmorskans arbete i princip, och i varje utryckning, är på liv och död och därför kräver en förutseende och handlingskraftig utövare, kanske mer än en stad behöver en anständig borgmästare.
För den som lyssnar i våra trakter är det läckert att Åbo domkyrkas klocka blir en del av ljudbilden, dess slag kan till och med flyta in i själva handlingen. Den har också kontaktyta till Timo Hietalas musik, som ibland bara kan anas som vibrerande andetag, eller som en ömsint kommentar till livets krassare realiteter.
I sista avsnittet är det musiken som får sätta punkt, med starka stråkar och en stigande melodi.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.