René Nybergs släkthistoria "Sista tåget till Moskva" finns nu på svenska
Kusiner i Riga 1937. Mascha Tukatsier i ljus klänning och Feige från Helsingfors mellan Maschas föräldrar.
Foto: Privat arkiv
René Nyberg är känd som diplomat med viktiga placeringsorter i Moskva och Berlin och senare som vd för East Office of Finnish Industries. Han Känner Östeuropa väl, det är också kärnan i hans författarskap.
Han senaste bok heter ”Patriarkkeja ja oligarkkeja” och har kommit ut på förlaget Siltala i år. Mest spridd är boken som hans egen släkt, först utkommen på finska 2015, ”Viimeinen juna Moskovaan”. Nu finns den i svensk utgåva i översättning av Geo Stenius.
René Nyberg (f. 1946) växte upp i Helsingfors i en flerspråkig miljö: i starten talades svenska och finska och skolspråket var tyska. Först som tonåring fick ha insyn i sitt judiska påbrå. Moderns judiska familj hade förskjutit henne då hon gifte sig med en icke-jude, Bruno Nyberg.
Själva brytningen försiggick i allt annat än tysthet. När Feige (sedermera Fanny) Tokazier meddelade sin familj att hon gift sig och var på väg på bröllopsresa till Stockholm ordnade hennes far så att polisen arresterade henne i hamnen misstänkt för förskingring.
Det hela gick teatraliskt och oförskämt och hänsynslöst till, en av Fannys bröder uppträdde också så hotfullt att polisen hade uppmanat Bruno att beväpna sig! De här glödgade scenerna finns med i inledningen av boken, senare stiger Fanny tillbaka för skildringen av kusinen Maria Tukatsier, Mascha från Riga, senare gift med musikern Josef Jungman.
Mascha och Feige träffas i Riga på 1930-talet, Feiges familj vill att hon ska hitta en bra judisk man där. Sedan kommer kriget emellan och de lever varsitt liv, Fanny jämförelsevis tryggt i Helsingfors. Mascha undgår med knapp nöd att tas av nazisterna. Hon och hennes man kommer med på det sista tåget som går till Moskva. Resten av Maschas familj går sin död tillmötes.
Mascha och Josef får ge ansikte till den europeiska judiska historien som har utlöpare överallt, också i Finland. Deras öden är bara en mansålder bort. Skildringen river också sönder den hinna av okunnighet om Baltikums historia som är utbredd hos oss, och som kan tolkas som en form av förträngning, om man så vill.
Mascha och Josef tillbringade några år i Sovjet, mest i Alma Ata, men kunde återvända till Riga. Där kunde livet inte bli som tidigare. Maschas familj hade avrättats av nazisterna, nu förpestade sovjetstyret tillvaron för dem.
Boken bärs upp av en säregen spänning. Nyberg själv är en återhållsam berättare, men grundlig och noga med detaljerna. Det finns en viss, lite torr, pedagogisk elegans i den här hållningen. Det personliga får vika undan för en komprimerad bit östeuropeisk judisk historia. Ibland riktas ljuset mot Finland. Finland och Rumänien var de sista som beviljade judar medborgarskap. Feige Tokazier som var född 1910 blev inte genast finländsk medborgare.
Skildringen har också rännilar ut i idrottshistorien och Finlands politiska historia. Idrotten i Finland hade sin andel av antisemitism, den som läst Kjell Westös ”Hägring 38” minns sprinterlöparen som vann loppet på Olympiastadion men som petades ner till fjärde plats. Det hände i verkligheten och löparen var Abraham Tokazier, Feiges bror.
Följande framträdande person i ”Sista tåget till Moskva” är den rakryggade Bruno Nyberg som reser i Sovjetunionen i kraft av sin ställning inom internationell tävlingsidrott, själv har han en bakgrund som tyngdlyftare. Hans värdar belönar honom med en resa till valfri destination, han väljer Riga.
Han vet inte om någon i Fannys släkt finns kvar, men KGB har koll på den judiska minoriteten så de kan leda honom rätt. Mötet blir spektakulärt som en hollywoodfilm. Året är 1957 och släktkontakten är återknuten.
Mascha och hennes familj (en dotter föddes 1945, kort efter att de återvänt till Riga) tänker på att emigrera till Israel, men utresetillstånd är inte lätt att få. Den som får avslag befinner sig i ett slags otäckt limbo där man inte kan leva och arbeta som förut.
De kommer till slut till Israel men Mascha och Josef trivs inte. Den driftiga Mascha ser till att de kan leva sina sista år i Berlin, staden där Josef en gång bedrev musikstudier. De får också del av en viss gottgörelse. Man får en glimt av smärtan det innebär att återtas i det samfund som en gång varit bödel, men nu vill göra rätt.
Boken baserar sig i mycket på dottern Lena Shatzkys berättelser och dokument, men också på historisk forskning och annan litteratur. Om vi i Finland lyfter blicken kan de närmast pockande källorna bli Laura Katarina Ekholms avhandling (2013) om judarna i Helsingfors från slutet av ryska tiden till 1970-talet, och Timothy Snyders ”The Bloodlands” (2010), på svenska ”Den blodiga jorden”, som berättar om tidsperioden 1933-45 då diktatorerna trakasserade och dödade människor som en del av en målmedveten politik i baltstaterna och i Polen, Vitryssand och Ukraina.
I tid och rum är det så nära oss, det har format den värld vi lever i.
Sista tåget till Moskva
av René Nyberg
Översättning: Geo Stenius
Omslag och grafisk form: Anders Carpelan
Distribution: Förlaget M, 2019
263 s.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.