Ryssland agerar och Finland parerar enligt regeringens bedömning
Oenlighet råder bland finländarna om regeringens beslut att stänga östgränsen var rätt som en åtgärd mot Rysslands misstänkta hybridoperation.
Många anser att de stängda gränsövergångarna är ett intrång i människorätten och asylrätten.
Egentligen borde det här inte alls vara konstigt för oss finländare, med tanke på våra erfarenheter under coronapandemin.
Också under pandemin kritiserades experterna högljutt, men regeringen bedömde graden av nödvändighet för att trygga medborgarnas liv och säkerhet, besluten välsignades av riksdagen, och beklagligtvis blev en del människor och mänskliga rättigheter lidande.
Fråga vilken restaurangägare eller teaterchef som helst, även om det mänskligt sett inte kan jämställas med människor som nu söker asyl vid vår gräns.
Det intressanta är att när ett okänt virus hotade oss våren 2020 var nationen, inklusive medierna, med på att till och med upprätta en polisövervakad gräns inom landet.
Vi var så eniga om stängningen av Nyland att det inte fanns någon underbyggd kritik eller opposition. Vi ville bara ha skydd.
Nu när ett land som hotat oss verbalt under de senaste två åren anses utsätta oss för en hybridoperation, där människor från andra länder utnyttjas i ett stormaktsspel, är samma nation inte alls så enig längre.
Trots att gräns- och beredskapslagarna justerats på basen av tidigare Rysslandserfarenheter, trots att Finland nu är Natomedlem, trots att andra EU-länder har stängt den ostliga dörren och trots alla direkta hot.
Lika lite som vi visste hur pandemin skulle utvecklas då regeringen tog i med hårdhandskarna vet vi nu hur Rysslandsrelationen kommer att utvecklas.
Vi vet inte vad som är att vänta av ett oberäkneligt land som struntar i internationella överenskommelser och som gärna testar olika sätt att ställa till med trubbel i västvärlden.
Bland annat därför borde ansvarsfulla politiker och experter ta det lilla lugna på sociala medier just nu, för det är inte där man sköter strategiska motåtgärder i en krissituation.
Det avgörande är hur Finlands regering bedömer ett hot och följaktligen bedömer nödvändigheten att inskränka på mänskliga rättigheter.
Allan Rosas, före detta EU-domstolens domare och känd juris doktor, sammanfattar läget i Helsingin Sanomat (27.11): Det gäller alltid att hitta en balans, där åtgärderna står i proportion till det upplevda hotet. Detta betyder inte alls att den nationella säkerheten automatiskt skulle gå före andra rättigheter, säger Rosas.
Juridiska experter har givetvis rätt när de påpekar att den nationella tryggheten inte har juridisk förtur, men graden av nödvändighet definieras också i det här fallet av regeringen i samråd med presidenten.
Så fungerar en rättsstat.
Givetvis måste vi då tro på att regeringens bedömningar baserar sig på topphemlig underrättelseinformation som förblir hemlig, och därför blir det svårt att föra en öppen diskussion.
Det kräver att vi som nation vågar lita på att vi har en regering och en president som håller i styret i tider av oro, otrygghet och osäkerhet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.