Freja Rudels 21.09.2023 09:00

I hur hög grad sitter vårt öde i kroppen? Låter det sig trotsas? Och till vilket pris? Hannah Lutz täta roman ”Selma” rymmer stora frågor om tillhörighet och frihet, arv och val. Spelplanen är tidsriktigt kroppen men den existentiella tematiken är arkaisk, lika given och mångskiftande som berggrunden som skymtar i boken.

Lutz kommer ursprungligen från Ekenäs. Hon har studerat litteraturvetenskap i Åbo men bor sedan många år tillbaka i Danmark. Hon debuterade 2017 med den suggestiva kortromanen ”Vildsvin” som utspelar sig i en småländsk avfolkningsbygd. Boken hyllades både för sin särpräglade stil och för sitt sätt att böka om i förhållandet mellan människa och natur. Förväntningarna på roman nummer två är följaktligen höga.

Ytterst kan ”Selma” också sägas handla om förhållandet mellan människa och natur, men ingredienserna är nya. Romanen börjar på huvudpersonen Selmas 66:e födelsedag. Det är en ålder som varken hennes mamma, mormor eller gammelmormor uppnått. I Selmas släkt dör kvinnorna unga. Det var en sanning hon invigdes i av sin mamma på tröskeln till puberteten. Hennes öde, av gud givet, som hon dessutom skulle bära med tacksamhet.

Senare gör bröstcancerforskningen klart för Selma att ödet har ett namn. Att det rör sig om genmutationen BRCA2 och att man kan skydda sig genom att operera bort bröstvävnaden. Det gör Selma, och hon väljer att inte rekonstruera brösten efteråt.

När läsaren möter henne har hon precis passerat sin utmätta tid. Hennes dotter Olga, som inte bär genen, är på väg ut i världen för att bonga bergarter med en väninna som Selma aldrig har förstått sig på. Systern Stella har varken tagit provet eller brösten. Hon tycker om dem, tar för sig av livet. Invid lägenheten där Selma bor finns ett café som drivs av Vanja. Det är bara tillsammans med hen som Selma kan känna sig bekväm i ett omklädningsrum.

Lea Meilandt

Selmas sätt att hantera sin lott avtecknar sig i relief mot personerna runt henne. Svårigheten i att skära loss sjukdomens arv framträder indirekt i Selmas kamp med att låta dottern resa iväg ut i Norden och hålla kontakten på egna villkor bara med vykort. Utmaningarna med att leva, såväl på utmätt tid som på övertid, blir synliga mot bakgrund av Stellas sorglösa ljus. Och möjligheten att trotsa det givna tar kropp i Vanja.

Att sammanfatta romanens beståndsdelar på det här sättet är att begå våld mot dess främsta egenskap: sättet på vilket smärtpunkterna bitvis skrivs fram, liksom i utkanten av ett registrerande och förnimmande berättande.

Jag får medge att jag först var lite tveksam till stilen. En känslomässig nollställdhet i kombination med fokus på tillstånd framför handling har blivit ett manér i ny nordisk prosa som lätt kan bli förutsägbart och lite kliniskt. Lutz lakonism har drag av detta, men det blir snabbt klart att den också tränger längre. Stilen är rak och okonstlad som i en isländsk saga. Men den kan också brytas, övergå i passager täta som poesi och heta som lava.

Mor-dotter-relationen är på en gång flyhänt och bråddjupt tecknad. Hur ett barn är både ens eget och sin egen och hur många gånger den insikten måste sjunka in är något Lutz lyckas fånga. Hon visar hur ledan kan leta sig in i de innerligaste av stunder, och hur svårt det är att inte göra anspråk på den man älskar. Trumfkortet är en total sinnlig närvaro i scenerna hon gestaltar.

Kroppen, upplevd genom den 66-åriga Selma, är en bredsida mot alla de renrakade, slimmade, filtrerade och opererade kroppar till lust och leda bombarderas av. Över hennes minnen av puberteten vilar en djurisk, lyrisk skärpa. Könet är en ”gädda” och runt den tätnar ”katthåren”. Efter att hon opererat bort brösten simmar hon med ärren synliga och när hon åldras utsöndrar hon en doft som inte går att tvätta bort. Hon kliver in i lukten av gammal människa.

Lutz skriver fram kroppen på ett sätt som vidgar både livsrummet och upplevelsemöjligheterna. Här finns ett bejakande av kroppen bortom idealen. Men det är inte så enkelt som en hyllning av det naturliga. För Selma hade den naturliga vägen med största sannolikhet inneburit att hon hade varit död. Vad som har stått på spel för Vanja får läsaren bara föreställa sig, men själsfrändskapen mellan hen och Selma tecknar paralleller mellan transtematiken och Selmas besvärjelse av ödet.

Att boken utspelar sig i Ekenäs, på verkliga identifierbara platser, bidrar till att ta ner tematiken på jorden och konkretisera det symboltyngda med blodsband och modersarv, ödet och berggrunden. Samtidigt är bokens Ekenäs en rätt så märglös och färglös fond.

Lutz undviker snyggt fallgroparna turistbroschyr och hembygdskarikatyr, men tecknar istället en plats som, om man tog bort lite ”Skitviken” och ”Prisses”, kunde vara vilken som helst. Inte heller språket får någon tydlig geografisk hemvist. Både ”pimppi” och ”toa” ryms med, men inga vidare dialektala utsvävningar.

Jag funderar fortfarande på om det här är en svaghet eller en styrka, på om Lutz har nöjt sig med en halvdan förankring eller hittat ett sätt att skildra en plats utan att stänga någon ute. Det är ett prov på ”Selmas” största förtjänst: att frågorna dröjer kvar. De är som lukten av gammal människa. Fastnar på en och låter sig inte tvättas bort.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln