Maria Österåker går nedför backen, över gräsmattan och ned mot växthuset. På backen ståtar familjens röda hus, gården ramas in av uthus och hönsen kacklar bakom knuten.
Varenda liten växt på hela gården tycks ha slagit ut i blom samtidigt. Doften av försommar är bombastisk i luften. Allting på Maria Österåkers gård i Korsholm signalerar sommarparadis.
I dag kan hon njuta av allt det vackra, men så har det inte alltid varit. För 10 år sedan ledde självförsörjningen till en inre tävling.

Inga miljöpurister

Självhushållningen är en del av en större helhet som har haft ett starkt uppsving inte minst i Österbotten under de senaste åren – omställningsrörelsen.
I kort handlar den om att var och en gör vad hen kan för att minska belastningen på miljön.
— Gräv där du står, hoppa in där du vill. Där den ena har en tomatplanta hittar en annan på en energilösning för en hel by, säger forskaren Maria Ehrnström-Fuentes som är en av eldsjälarna bakom omställningen.
Rörelsen har helt förkastat puristperspektivet, alla behövs, också de mindre renläriga. Om man vill ändra på strukturer gäller det att vara liberal – man lever ju kvar i den värld man försöker förändra.
När rörelsen startade i England efter millennieskiftet låg fokus på olja, i dag är spektret bredare men frågeställningen densamma: hur kan vi bygga det samhälle vi vill leva i? Ett samhälle med jordbruk och mångfald, ett samhälle som har motståndskraft mot yttre påfrestningar.
— Det handlar om att jobba i lokala samfund i stället för att reglera bort hotet politiskt, säger Ehrnström-Fuentes.

Omställning i Österbotten föddes ur Slow food-rörelsen, men i stället för att satsa på utsökta råvaror började man nu odla själv.
Att just österbottningarna är så engagerade kan ha sin förklaring i närheten till Sverige där ekotänket gått så långt att man talar om en ny grön våg och en lagändring för naturens rättigheter har stort stöd bland folket.
Men också mentaliteten spelar roll, säger Ehrnström-Fuentes. Rörelsen passar som hand i handske med den österbottniska kulturen som aldrig riktigt tappat kontakten med rötterna, säger hon.
— I Österbotten är det inget tjafsande, man tar spaden i handen och börjar gräva.

Förlegade sinnebilder

Sinnebilden av den där familjen som frigjort sig från samhället och klarar sig helt själv är förlegad, säger Maria Österåker.
Var och en kan vara självförsörjande på sitt eget sätt, på sin egen nivå. Tänk några få grödor, tänk att klara dig delvis på det du odlar själv under sommarmånaderna.
Eller stadsbo: bli självförsörjande på basilika.
— Många tänker allt eller inget när det gäller självhushållning, men för klimatet är det bättre att många gör lite än att några få går in med hull och hår.
För Österåker handlar det snarare om att ta upp den tradition mormor och farmor värnade om, men som fallit i glömska. Det handlar om att utvecklas och om att märka att man klarar det själv.
Det handlar om att dra sitt strå till stacken i klimatkampen och samtidigt ta tillbaka en del av kontrollen över det egna livet.
— För mig handlar det om att återerövra mitt naturliga arv.

Med händerna djupt nere i myllan

Det var tungt att andas och hela kroppen värkte. När Kaj Löfvik insåg att symtomen berodde på utbrändhet sade han upp sig från jobbet som trädgårdsmästare på den lokala församlingen.
Han ville leva på sina egna villkor och i samklang med naturen, med händerna så djupt ner i myllan det bara gick.
— Det här är frihet för mig.

Kaj Löfvik ser ut över gården i Korsholm, bara några kilometer från Maria Österåker.
På gården som vetter mot en grusväg som leder vidare mot byn brer odlingslådorna ut sig. Fönsterrutor hjälper odlingarna att hålla värmen under de kalla försommarnätterna.
Löfvik går ner på huk, sträcker fram handen och knycker varsamt loss ett salladsblad som han sätter i munnen.
Löfvik låter naturen ha sin gilla gång. Gården är självförsörjande på det mesta speciellt under sommarmånaderna, men han ogillar ordet självhushållning och vill inte sätta en stämpel på det han gör.
— Lyckas det så lyckas det. Ingen ställer krav utifrån och jag kan odla utan krav.
Medan odlingarna växer, eller låter bli, hänger han upp holkar, odlar och gör sitt bästa för att öka den biologiska mångfalden. Han har alltid varit intresserad av fåglar och växter.
Nu gör han allt han kan för att binda kol i jorden – ju mer organiskt material som tillförs, desto mer fukt håller jorden.
— Jag vill hjälpa naturen, inte kontrollera den.

”Familjen Självhushållning”

Det började med en tankelek: hur lite pengar kunde Maria Österåkers familj klara sig på? Budgeten pressades ner till ett minimum samtidigt som potatisar sattes i jorden och grönsaker planterades.
Snart spatserade fem gamla värphöns omkring i en inhägnad. Äppelträden på gården bar frukt och skogen var full av svamp.
— Jag ville inte ha pengar, utan tid, säger Maria Österåker.
Experimentet pågick i en månad. Året därpå blev det ett nytt försök. Snart insåg alla i familjen att de ville fortsätta.
För tio år sedan var självförsörjning ingen vanlig hobby och reportagen från gården blev många. Maria Österåker drev en stor blogg, skev böcker och höll föreläsningar. Hönorna fick snart sällskap av kalkoner, köttkaniner och bin. Familjen byggde till och med en egen brunn och odlade egen svamp.
Hon märkte snart att det som skulle vara en frigörande hobby blev en prestation som skulle visas upp. Mitt i fixandet, rensandet, bakandet och räfsandet hann hon aldrig njuta av idyllen hon så omsorgsfullt byggt upp.
— Vi blev familjen Självhushållning.

Sedan tog de paus. Först kändes det som ett misslyckande, men i dag är Österåker glad över att hon satte stopp.
I dag är familjen självförsörjande på ett sätt som inte behöver vara fullständigt eller perfekt. Hon ville inte heller vara ansiktet för en sak utan snarare jobba för något större.
— Nu är inte livet anpassat efter självhushållningen, utan självhushållningen efter livet.
Ändå ser hon självhushållandet som ett verktyg för att ändra på sitt förhållande till arbetslivet – och framför allt sin syn på tid.

Aktuellt i kris

I coronakrisen har självhushållning blivit aktuellt på ett nytt sätt. Speciellt i den ovisshet som rådde i början av epidemin funderade många på hur de skulle klara sig om samhället stängde ner.
Forskaren Maria Ehrnström-Fuentes säger att krisen ökat intresset för självhushållning. Folk vill hitta lokala lösningar.
Också Maria Österåker tror att självhushållningen kan få en ny roll i kristider. Vi vill känna att vi gör något i stället för att bli handlingsförlamade.
Själv fick hon kraft av att allting fortsatte trots de hemska nyheterna.
— Fåglarna sjöng varje morgon. Växterna växte som vanligt och naturen fungerade. Coronan är hemsk för världen men för naturen är den en mindre grej.
Skönheten i det skira gröna gav hopp om att livet skulle fortsätta som vanligt.