Skärgårdens särprägel måste beaktas för att säkra vården
Den som väljer att bo i skärgården eller i glesbygden får vara beredd på färre tjänster och fler olägenheter. Men gränsen för vad som kan anses vara rimligt för den vårdbehövande är nådd när varken rådande lagstiftning, vårdgarantier eller avtal följs.
Nyligen skrev ÅU (4.10.2023) om en Nagubo som fick vänta i fem och en halv timme på en FPA-taxi med bårutrustning för att komma till Pargas. På Kimitoön befarar många att äldreboenden i Västanfjärd och Dragsfjärd kommer att stänga om det byggs ett nytt boende i Kimito centrum. Och i Hangö är invånarna rädda för att hälsovården i framtiden förläggs till Ekenäs.
Social- och hälsovårdsreformen, vars ambition var att trygga en likvärdig välfärd oberoende av boningsort, leder till effekter som tyder på att strömlinjeformade lösningar, centraliseringar inom välfärdsområdet och krav på upphandlingar har fått ersätta pragmatism och en fungerande vardag för invånarna.
Dessutom har den ekonomiska situationen för välfärdsområdet Varha i Egentliga Finland ytterligare skärpts så att Varha måste hitta besparingar på 270 miljoner euro före utgången av 2026.
Det är hårda bud i ett redan trängt läge.
Lotta Laaksonen, Vänsterförbundets ledamot i välfärdsområdesfullmäktige, tog förra veckan initiativ till en separat skärgårdsstrategi med motiveringen att skärgårdsborna inte har tillgång till tillräckliga grundläggande social- och hälsovårdstjänster året om. Enligt Laaksonen är trycket från turismen och sommargästerna en stor belastning för skärgårdens sjukvård. Tjänsterna är splittrade och förbindelsefartygens tidtabeller är inte optimala med tanke på öbornas vårdbesök på fastlandet.
När den över 40 år gamla skärgårdslagen dessutom äntligen ska uppdateras – löftet finns inskrivet i regeringsprogrammet och en av statsrådet tillsatt skärgårdsdelegation vid Jord- och skogsbruksministeriet har berett åtgärder för att främja skärgårdens utveckling – är det av yttersta vikt att både staten och Varha svarar på skärgårdens särskilda behov genom konkreta åtgärder.
Långa avstånd är redan i sig krävande, men att dessutom ta sig över vatten för vård kräver ytterligare tid, möda och fungerande förbindelser året om. Därmed kan skärgårdskommuner inte behandlas som normala kommuner.
Varha borde nu lägga all sin tyngd och kraft på att föra fram nödvändigheterna för fungerande tjänster i skärgården, även om det är riksdagen och inte välfärdsområdet som stiftar lagar.
Finns det erfarenhet och skicklighet hos de politiker som bevakar skärgårdskommunernas intressen att ta strid för att en övergripande vårdreform inte kan implementeras på samma sätt i skärgården som i andra områden – uttryckligen i rättvisans namn? Som förstår att det inte handlar om parti- eller språkpolitik utan om livsviktig vård och säkerhet?
Staten och välfärdsområdet måste erkänna skärgårdens särdrag och till synes gå emot sina uttalade linjedragningar. Det är det enda sättet att garantera att också de här delarna av landet är bebodda, beredda och bärkraftiga.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.