Babyface: Slagfärdighet och sång — och annat som alstrar värme mellan människor
Isa och Danne. Foto: Lasse Andersson.
Teaterboulages sommarpjäs heter ”Babyface”. Titeln pekar på Danne, en kille som är kaxig och känslig, en sextonåring som man kan sympatisera med.
Christoffer Rönnholm har rollen och han har ett kroppsspråk som är trovärdigt – om man får använda det trista ordet.
Dannes sätt att insistera på sin plats i livet, och också att ta till flykten, det gestaltar Rönnholm så man känner det som något av essensen i att vara 16. Flickvän finns också, men på den fronten skulle inte ske mycket om inte hon, Isa, tog initiativ.
Isas utspel är prövande men träffsäkert. ”Tycker du att jag är ful?” frågar Desirée Kavanders Isa i njutningsfull förväntan. Hon har inte väldigt många scener i ”Babyface”, men hon sätter spår.
”Babyface” är fortsättningen på ”Doris – flickan i läderrock”, som var tänkt att avsluta Skini Lindgårds decennietrilogi för Teaterboulage, där människoöden förankrade i en igenkännlig miljö och i ett igenkännligt språk fick draghjälp och kontur med hjälp av musiken.
I Doris-pjäsen från 2016 var huvudpersonen vokalist i bandet The Blizzard och hade svårt att hinna till övningarna. Det var så mycket att ta hand om hemma. Doris, Mecki Ruokolahti, är fortfarande med i bandet, nu med den självklara säkerheten hos den som hållit mikrofonen längre än tonårssonen Danne funnits på jorden.
Pjäsen arbetar episodiskt, och de olika scenbilderna är utspridda i hela scenrummet. De fysiska platserna blir ett slags stationer: Doris och Dannes hem, morfar Gunnars spartanska lägenhet, pappa Pasis flickväns våning i Stockholm. Med några handgrepp kan man framställa andra mer tillfälliga spelrum. Teaterboulages scenograf sedan ett par år, Minna Ihalainen, är mycket påhittig.
I mitten ståtar bandets replokal och scen. Nu delas den med Dannes band, som heter Abnormal Apes och där tjejerna stjäl showen. Stjäl? Det är helt fel ord. De håller bara i det de ser som sitt. Medlemmarna i Abnormal Apes måste nämnas särskilt. Wilma Sundqvist, Emma Lindgård, Lisa Taulio är toppen, den motströmskraft som föreställningen behöver.
På sätt och vis blir de mindre rollerna stommen i pjäsen. Eller om man vill formulera det så här: här finns insikten att alla roller är viktiga, att ingen ska kallas biroll. Om någon kan skapa just en sån stämning är det Riddo Ridberg, regissör. Därför är det också fint att bandet är det som fyriskt står i centrum. Där är alla lika viktiga, annars skulle det inte bli något av.
Fest på UF-lokalen. Foto: Lasse Andersson
Scenbandet The Blizzard består av Anton Elmvik, Victor Korpela, Oskar Yrjölä och Myyri Ruokolahti. De hinner röra vid nästan två dussin låtar, Cranberries, Nirvana, R.E.M, till exempel det. Men också J. Karjalainen – Victor Korpela gör sig väl i ”Telepatiaa” och Myyri Ruokolahti, som sköter det mesta av sången gör en snabb och känslig version av Marie Fredrikssons ”Sparvöga” som publiken ljudligt uppskattar.
Mecki Ruokolahti återkommer i bandet, särskilt mot pjäsens upplösning, när alla trådar som man knytas ihop ska hanteras. Då har dräktskaparen Maria Lundén, som frossat i 1990-talets outfits för alla (mönstren, färgkombinationerna, säckigheten!), skapat en kreation som är tidsenlig men samtidigt gör henne förödande vacker. Hon sjunger ”Somebody to Love” av Jefferson Airplane och man slungas tillbaka till ”Flickan i läderrock” där hon sjöng ”Because the Night”, oförglömligt.
”Babyface” ger en också mest om man minns också förhistorien. Väninnornas återförening kan man känna mer för när man kommer ihåg hur det varit, annars tycker man att det är lite synd att kombinationen Mecki Ruokolahti och Frida Lassus (som också nu är väninnan Nina) hinner få så lite tid tillsammans. Deras sammanlagda scenkarisma är ju betydande. I stället får man lite mer av handlingskraftiga Sirpa, vän i nöden, gjord med Elin Söderholms starka energi.
Mycket i pjäsen är också tillbakablickar. Hur det står till med Doris egen pappa kommer i dagen. Doris mamma Ingegerd, Fia Isaksson, har en del att berätta. Och Danne får smaka på livets hårdhet i jakten på sin egen pappa.
Några av berättelsespåren tar vissa genvägar, blir lite kortfattade. Men i upplösningens sluträkning är de dominerande känslorna värme, acceptans och lite vemod. Sånt här är livet, så här blev det. Att behålla värmen mellan människorna blir det viktigaste.
Där inkluderas knorr och glimt i ögat. Humorn i pjäsen serveras som slagfärdighet mer än situationskomik. Där situationskomik finns är den snabb och elegant, som när Abnormal Apes finner sig vara körtjejer i ”Something Stupid”, födelsedagslåt till mormor. Då visar de med önskvärd tydlighet att de tycker det är under deras värdighet.
Babyface. Tonår, livslögner och 90-talsmusik
Manus: Skini Lindgård
Regi: Riddo Ridberg
Scenografi: Minna Ihalainen
Dräkter: Maria Lundén
Mask och frisyr: Milana Keskikastari
Musik- och sångarrangemang: The Blizzard
Bandledare: Anton Elmvik
Ljusdesign: Tony Nurmi
I rollerna: Christoffer Rönnholm, Mecki Ruokolahti, Fia Isaksson, Desirée Kavander, Wilma Sundqvist, Emma Lindgård, Lisa Taulio, Elin Söderholm, Frida Lassus, Daniel Kavander, Erja Lindell, Skini Lindgård, Riddo Ridberg, Sebastian Allén, Toni Lahtinen, Yngve Sjöblom, Mauno Markkula
Medlemmar i The Blizzard: Anton Elmvik, Victor Korpela, Myyri Ruokolahti, Oskar Yrjölä
Teaterboulages premiär på Lillholmen i Pargas 25.6.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.