Sommartidskrifter — läsvärda men svåra för läsaren att hitta
Tidskrifterna
Skärgård. Utgivare: Skärgårdsinstitutet vid ÅA. Grundad 1978
Finsk Tidskrift. Utgivare: Föreningen Granskaren. Grundad 1876
Ikaros. Utgivare: Folkets Bildningsförbund. Grundad 2004
Tre tongivande Åbobaserade tidskrifter har kommit ut med sina sommarnummer. Alla har någon form av koppling till Åbo Akademi, men riktar sig också till en intresserad allmänhet.
Tidskriften Skärgård kom ut med sitt sommarnummer redan för en månad sedan, det presenterades redan i ÅU (den 10.6) och är med nu mest för sällskaps skull. Numret innehåller en, inte minst bildmässigt, stilig fyrparad. Man kan gärna påminnas en gång till om att Skärgård är ett forum för all slags forskning om skärgården. Etnologen Marcus Lepola, som medverkar med artikeln ”Varningseldar i skärgården” forskar också i vår skärgårds 1700-tal, man hoppas att få läsa om det just här.
Äldst i trion, Finsk Tidskrift (grundad 1876), har sedan länge vigt sitt sommarnummer åt litteraturen, och stommen är en genomgång av senaste års skönlitteratur genrevis: prosa, lyrik och barn- och ungdomslitteratur.
Att barnlitteraturen får synlig plats bero på att den blivit ett stort forskningsobjekt vid ÅA. Mia Österlund, universitetslektor i litteraturvetenskap, står för översikten och bidrar också med en artikel som utgår från Jenny Lucanders bilderböcker och handlar om tidsuppfattningar och tidsgestaltningar.
Mathilda Larsson som granskat fjolårets prosa har hittat en sönderfallets tematik som något i märkbar utsträckning gemensamt. Hon noterar pandemin som förändrade perspektiven under våren, den gjorde/gör att man läser fiktionen med en förändrad blick. Och Annika Luthers roman, ”De sista entusiasterna” från i höstas, som startar i en viruspandemi, tränger sig ofrånkomligt fram.
I sin poesiöversikt lyfter Jenny Jarlsdotter Wikström fram både en uppdaterat samhällskritisk poesi och metapoetisk dikt. Och hon skriver: ”Jag slås av att dikterna handlar om en värld innan covid-19; en värld där folk reser till Berlin och går på museum, möts i snabbköpet, går på kalas, håller blicken fästad på det förflutna och framtiden i stället för att vara fastfrusna i ett utdraget paralytiskt presens”.
Bland de andra inslagen man fastnar för är Katarina Båths artikel om ironi och humor, som en ”omvänd väg till öppenhjärtighet” i litteraturen. Efter en teoritung början (författaren har doktorerat i ämnet) kommer några nutida exempel, som lätt kan relateras till också av läsare utanför facket. FT har som vanligt en diger recensionsavdelning, alltid värd den tid man tar sig.
Ikaros är den yngsta av tidskrifterna grundad 2004, beskriver sig som en ”tidskrift om människan och vetenskapen”. Den utges av Folkets Bildningsförbund, men dess drivande krafter har stått filosofiska institutionen vi ÅA nära. Senaste numret har temat ”Människa och djur”.
Den längsta artikeln är av Göran Torrkulla: ”Människan, djuren och resten av naturen”. Där resonerar han sig igenom aspekter av vårt förhållningssätt till djur(arter) ur en etisk synvinkel.
Det är en ganska omständlig text, men själva längden är också en poäng. Torrkulla nämner filosofen Cora Diamond och hennes tankar om icke-mänskliga varelser som ”fellow creatures”. Han talar om ”medvarelser”. Texten i sig gestaltar också den väg man tar när man utmanar oss till att tänka, i stället för att (som brukligt är i dag) utmana genom snabba provokationer, som bara kan få oövertänkta svar.
Bredden i numret är imponerande, filosofer, historiker, marinbiologer, etnologer och litteraturvetare har kommit till tals. Historikern Heta Lähdesmäki skriver om vår föreställning om en ”varggräns” och om var vargen ”hör hemma”. Litteraturvetaren Ingeborg Löfgren analyserar Sara Lidmans författarskap där tranan är ett av de viktiga djuren, också som bild. Det smakar mera.
Artikeln om jakt visar att man alltid talar också om något annat när man talar om jakt: om friluftsliv, om sport, om viltvård, om traditioner. Ylva Gustafsson ger en intressant inblick i detta, också i kopplingen jakt och klass.
Och kon i människans liv – en avgörande hjälp i strävan efter högre levnadsstandard och social utjämning. Det är en aspekt i Ann-Catrin Östmans artikel. Andelsmejerierna brydde sig inte om social härkomst utan betalade mjölklikvid till alla som levererade.
Mest triumfatorisk är ”Hur Finland blev av med binnikemasken”, skriven av Göran Bylund (parasitolog) och Margaretha Gustafsson (cellbiolog), emeritus och emerita. De beskriver hur man besegrade parasiten med forskning, folkupplysning och bättre sanitära förhållanden.
Finland hade under 1900-talet rekord i binnikeinfekterade, på vissa orter i Insjöfinland räknade man med att alla hade masken. Artikeln är faktaspäckad och spännande – finns även plats för lite kuriosa, till exempel hur man kom på hur den maskorsakande anemin kunde hävas då man ännu inte hade vitaminer på burk. Masken fick helt enkelt ge tillbaka vad den hade tagit. Hur det gick till berättar texten.
Som tidskriftsläsare lär man sig mycket under optimalt behagliga förhållanden. Men det finns ett stort men. Att spontant få tag i ett lösnummer kan vara ett knepigt företag. Ingen av de större bokhandlarna i Åbo har dem i sortimentet. Akademiska bokhandeln tar in tidskrifter genom en central distributör som inte har någon av dessa att erbjuda, sådan är förklaringen.
Ur kundens synvinkel verkar det underligt och väldigt trist att åboproducerade tidskrifter inte finns i normala bokhandlar.
Och tidskriften Skärgård finns inte heller att köpa till exempel på Forum Marinum som har en stor skärgårdsfokuserad museishop.
Den säljs ändå sommartid på många olika punkter i skärgården.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.