Studsa som Buu-stämpeln – eller klicka till något annat?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Reflexvästar i neongult och knallrosa i stora drivor blir det när dagis- och förskolebarn från svenska daghem och förskolor i Åbo och S:t Karins fyller Åbo svenska teater för att en novemberförmiddag se julshowen med Buu-klubbsledarna, kända från barnprogrammet Buu-klubben i teve.
Den här showen är så populär att det behövs två föreställningar.
Julshowen handlar delvis om Hittehatt.
Mina barn är så gamla så jag vet inte vem Hittehatt är.
Men det vet fyra-, fem- och sexåringarna i publiken.
Och de nynnar alla med i signaturmelodin när showen kör i gång.
Det är när de alla står, med overaller och tjocka utebyxor som korvar sig kring midjan, och studsar upp och ner som Buu-stämpeln som det slår mig hur viktigt det är att de alla vet vem Buu-stämpeln är.
Just då blir det så påtagligt hur viktigt det är med finlandssvenska institutioner, som Buu-klubben, som alla barn som tittar på finlandssvensk teve känner till.
Alla barn i publiken sjunger med i Buu-klubbens sång. Alla vet vad det är för en sång.
Och det är just det som blir så fint, för mig som står lite vid sidan om och iakttar och egentligen funderar på blixtljus och bildvinklar.
Kittet som förenar oss, eller någon annan lämplig kliché, men att barnen i publiken förenas av att de alla kan sjunga Buu-sången blir en mycket tydlig bild av vad vi som hör till en minoritet behöver.
Behovet av finlandssvenska institutioner är inget nytt, men deras identitetsskapande kraft är stor.
I få finlandssvenska barnfamiljer är det numera sällan Buu-klubben i ensamt majestät som gäller.
Dess monopolställning är som så många andra institutioner hotad.
En slumpmässigt vald femåring i publiken säger att hon tittar på Buu-klubben nästan alla dagar.
Men hon tittar också på Youtube.
Hon förklarar att hon har en app där hon kan välja vad hon vill titta på.
– Om jag vill byta är det bara att klicka till en annan sida, säger hon och visar med fingrarna hur man gör.
De rörelserna kan förmodligen också alla andra barn i publiken.
Och det är här utmaningen ligger. För precis som alla barn i publiken kan sjunga Buu-sången så kan de också alla med ett klick byta vad de tittar på.
Jag hoppas att alla i barnpubliken på ÅST ännu i många, många år fortfarande kan studsa upp och ner som Buu-stämpeln och sjunga med i det finlandssvenska barnprogrammets signaturmelodi för full hals.
Hur ser kittet annars ut?
LÄS OCKSÅ:
Insändare: Hotar digitaliseringen den finlandssvenska identiteten?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.