Symfonin jag somnar till, boken som faller ur min hand
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När nattemperaturen ute sjunker är det underbart att vända sig mot det öppna förstret just innan man ska somna, känna den svala luften pulsera mot ansiktet. Jag blir som barn på nytt, kämpar mot sömnen för att bevara ännu en liten vaken stund. Och det går som då jag var barn, jag somnar bums.
Det som också gjort mig ljuvligt sömnig, på det där sättet som inträffar bara när man känner att man kan sluta oroa sig (jämför godnattsagan!), är när något är väl utfört, när någon gestaltat en tanke eller en känsla på ett finstilt eller storslaget sätt. När man inget mer kan begära.
Senast jag slumrade till lite mitt i en föreställning var under Mahlers symfoni nr 9, D-dur, framförd av RSO under ledning av Hannu Lintu, reprissänt i skattefinansierad teve. Konserter är bäst live, men i filmade symfonier kan man också närgånget se händerna som framställer musiken.
Därtill kan man se dirigenten framifrån. Lintu ser själv ut att vara rörd när han kommer till slutet av symfonin, som ska framföras zurückhaltend, återhållsamt. Det är lätt att leva med i det (också för den som sovit genom nästan hela tredje satsen). Det är akustisk poesi om liv och död.
Frågar ni mig har Mahler, Hannu Lintu och RSO räddat livet på många under den tröttsamma pandemin, akt två, som vi trodde att vi såg slutet på, men där vi kanske misstog oss.
Räddat livet – i överförd bemärkelse, förstås. Finns inte evidensbaserad forskning om att musik och konst bokstavligen räddar liv. Men jag tror ändå att så kan ske.
Boken jag håller i handen när den förtroendefulla avslappningen inträder är ”Förteckning över några förluster” av Judith Schalansky, utgiven av Pequod Press tidigare i år.
Schalansky som är född i DDR gjorde sig ett namn med ”Atlas över avlägsna öar”, som kom på tyska 2009 (svenska utgåvan obarmhärtigt slutsåld) och berättar om öar som inte finns, en fantasi som kompenserar resor som inte kan företas.
Den nya boken rör varelser och ting som har försvunnit, som efterlämnat tomrum eller fragment för eftervärlden att hantera. ”Förteckning över några förluster” behandlar det förlorade, synar resterna, tänker på det destruerade.
Det måste ske genom exempel, till exempel den utdöda kaspiska tigern, Sapfos förlorade skrifter eller Berlins numera rivna DDR-minne, Palast der Republik.
Men det finaste kapitlet är en vandring i barndomens landskap, i Greifswald. Schalansky gör den i samklang med en (numera förstörd) målning av Caspar David Friedrich, försöker samla upp så mycket som möjligt av miljön hon genomvandrar.
Det blir som penseldrag i ord. Och man kan för all del bara försjunka i resultatet, men läsaren leds också in i en reflektion kring de redskap vi har. Redskap för att minnas, kollektivt eller enskilt.
Första kvällen jag läser om Greifswald faller boken ur min sömniga hand, trillar i golvet och blir lite stött i hörnet. Schalansky är perfektionist, säger hon, och som föremål måste boken vara perfekt grafiskt utformat.
Men om ett exemplar är med om ett och annat under sitt liv med läsaren tycker hon att det är upplivande.
Det försäkrar hon för Sveriges Radios reporter som intervjuar henne, och berättar att hans knappt tvååriga barn råkat greppa ”Förteckning över några förluster” i ena handen och en penna i den andra – med resultat som småbarnsföräldrar väl känner till. Der Buch hat etwas erlebt, säger hon artigt, men får det också att låta betydelsefullt.
Bör kanske tilläggas att kvällsläsningsexemplaret hemma hos mig inte är lånat utan mitt eget. Men biblioteket har ett visst urval Schalansky, mest på finska.
Hennes sätt att närma sig berättandet tycks passa finska språket, kanske är det alla dess intensiva lokalkasus som får komma till sin rätt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.