Syrenen kommer på silverplats, och ostylade kandidater är bäst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Kaprifil” skriver jag när jag ska kommentera på en väns virtuella vägg. Berättar att jag ska slinka iväg och dra in doften av grannens kaprifol bara det blir så mycket skymning att jag kan passera för vem som helst och inte bli igenkänd som kvartersinvånare. Jag älskar kaprifol.
En petig kan invända att det i så fall borde heta ”kaprifolofil”, men jag nöjer mig med tryckfelet.
Jag har alltid påverkats magnetiskt av doften. Först hos mig kommer kaprifolen, sen syrenen, liljekonvalj kommer som trea. Silverplats är ingen skam, säger jag till syrenen. Hoppeeeioohäppee, som man säger inom sporten.
Blomstren bryr sig inte om det. Juni är ljuvlig. Att tränga in en kommunalvalskampanj i juni är motigt, man vill hellre tänka på blomsterspråket, dess vetenskapliga terminologi. ”Zygomorf”, till exempel.
Det beskriver kaprifolens blomställning. Man kan frossa i sånt på www.luontoportti.com. Förr examinerade man också utan färgbilder, med hjälp av ”Finlands kärlväxter”. Näst bibeln måtte den ha varit den vanligaste boken i hem där någon gått i läroverk.
Att min stadsdel svävar i blomdoft, bitvis som en egenartad liten trädgårdsstad, där syren och äppelträd står och trängs, är ett resultat av kommunala beslut genom åren. Att allting håller ihop och inga stora ingrepp syns på ytan är vi glada över.
Det enskilt mest märkbara sen jag började bo här är ett trafikljus för fotgängare.
Att se skolbarnen försöka hitta en öppning där de kunde klara sig med livet i behåll över Stålarmsgatan där bilarna forsade i full fart från och till Hirvensalo var nervslitande.
Att bilarna får fortsätta att forsa till Hirvensalo och de andra alltmer överbyggda öarna är också ett resultat av kommunala beslut.
I valkampanjerna finns också blommor. Men fick jag ett finger med i stylingen av kandidater (men poängen med kommunalvalet är den stora massan mer eller mindre ostylade kandidater, det är bland dem vi väljer) skulle jag råda dem att undvika ett visst designföretags stor- eller småblommiga kreationer.
I synnerhet vallmomönstret på politiker sätter igång en (långsam men ändå befintlig) process av förtroendedevalvering.
Det är inte riktigt folkligt, inte riktigt nationellt, inte fullt ut ”inhemskt”. Det sista är signalordet i äggstekarvideon som Centern stannat för. Äggfilmerna är ingen heder för byrån som skapat dem heller, i alla fall om de månar som sina kunder.
In i det sista verkar många uppleva att vi befinner oss på tröskeln till ett riksdagval. Kanske har allt hemmasittande fått oss att känna att redan ett par steg utanför stugknuten är en riksangelägenhet.
Vilka mått och steg medborgarna tänker ta nu är jag mäkta nyfiken på.
De som sörjer över att statsminister Marin inte avgått än, och inte lyckats bända bort henne ens med hjälp av en gammal frukostmacka, siar att hon och hennes parti nu är ”i dalande”.
Men kanske det är tvärtom, att unga kvinnor i hennes parti och i andra partier kommer att ha extra vind i seglen och på allvar stiger in i kommunpolitiken också.
Kanske blir valet som ett lustspel av Shakespeare, där rollerna blandas med stor slev, och den som har störst pretentioner till slut får sämsta behållningen.
De ungas framtid och lycka och livsglädje är ofta det som står på spel i komedierna av S. Efter komplikationer brukar just den aspekten avgå med segern.
Statsministern kommer hur som helst inte att avgå, den frågan avgörs i en alldeles annan pjäs. Nästa vecka äter vi alla frukost som vanligt.
Jag ska granska hur folk i just min stadsdel röstat, man brukar få detaljerade siffror på det. Syrenera kommer att vara utblommade och kaprifolens doft förgången. För den här gången. Men nya blommor kommer att slå ut.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.