”Kärringmossen” är en strumpbyxapokalyps och en vemodig sång om världens undergång
”E de mänskor?” Varelserna som nyss vaknat på soptippen tittar ut över oss i publiken och väser fram frågan. Den innehåller också ett djupare ifrågasättande.
Vi har hamnat på ”Kärringmossen”, som har hämtat sitt namn från den jättelika soptipp som tog emot hushållens avfall innan man började bränna det. Nu är Käringmossen/Ämmäsuo en del av Esbo.
Ur den odefinierade materia som är nedtrampad som en ö på scenen växer de två kärringarna fram. Inuti dem finns två garvade scenkonstnärer, Cris af Enehielm, som också är bildkonstnär och har ett förflutet i olika performansgrupper och Janna Haavisto, utexaminerad clownskådespelare med lång meritrista. Regissör är Sofia Molin och pjäsen är en produktion av Grus Grus Teatern.
Är de människor eller odjur, eller är de våra gärningar som blivit de varelser de har förutsättningsr för och som kommer tillbaka för att skrämma oss. Föreställningen har tagit intryck av bouffon-teatern där clowneriet aldrig gullar med publiken utan är groteskt och provocerande.
Inledningen är långsam, aktörerna vaknar gradvis till liv bland skrotet. Under uppvaknandet fångar också avskrädet intresse, man urskilder detaljer i det. En stor del består av avlagda strumpbyxor. Med dem kan man göra saker som prudentliga pirkkatipsare aldrig skulle drömma om, det är ett intimt material och på något sätt hopplöst i sin oförstörbarhet.
Kärringmossen/Ämmäsuo
Manus: Sofia Molin och arbetsgruppen
Dramaturg: Ville Kurki
Regi: Sofia Molin
Koreografi: Sandrina Lindgren
Scenografi: Johanna Latvala
Ljusdesign: Jarkko Forsman
På scenen: Cris af Enehielm, Janna Haavisto
Grus Grus Teaterns premiär på ÅST:s studioscen 31.1
Strumpbyxor kan fyllas och formas lite hur som helst, man kan stoppa upp sin kropp med strumbyxproteser, till exempel. Det är fascineraden och otäckt. Ett spår kan vara alldeles konkret: att man är med och producerar detta avfall, det är förvisso läge att känna skuld.
”Kärringmossen” har en ram, där början och slut och vissa hållpunkter är bestämda, men mellan det finns plats för utvikningar och improvisationer, allrahelst inspirerade av publiken. Men premiäråskådarna på ÅST:s studioscen är ändå ganska stillsamma (bättre kan ni kanske den 6.2 då den andra gästföreställningen spelas!) så det blir några longörer, där man inte riktigt anar vart det ska bära.
Därför är det dramaturgiskt effektfullt när Cris af Enehielms figur säger ”Vi tar det en gång till” och den avlagdaradion spelar den dängan ”The end of the world” medan clownerna dansar en långsam tryckare mitt i skiten, där orden ”it ended when you said goodbye” får en avgrunddjup betydelse.
Föreställningen har ett ljudspår som ger rytm och ibland också bestämmer rörelserna. Det kan bli effektivt när en bastrumma manar fram repetitiva rörelser med ett upphittat strykjärn, till exempel. Men musiken kan också ibland täcka över dialogen så den blir svår att uppfatta.
Då kan man låta inrycken av det fysiska ta över, det är också det man bäst minns av ”Kärringmossen”, hela det kroppsliga registret från små avvaktande gester, potentiellt smeksamma, till juvenila brottningsmatcher och stor attack.
Och innan det hela är över stiger skådespelarna ut ur sina clownroller, sminkar av varandra medan de berättar historien om kräftdjuret som växer ut ur sitt skal. Det är en mångtydigt vacker strof som slut på en process som annars tillåts kila hit och dit – på gott och ont.
”Kärringmossen” spelas vid behov på svenska eller finska, ger i februari en föreställning på en clownfestival i Helsingfors. Den känns också som en festivalpjäs, för en publik som är nyfiken och ganska oöm, inte för barn, men gärna för tonåringar som växt upp med zombiehistorier.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.