TEATER: Taneli Mäkelä är en man som heter Olavi på Stadsteaterns lilla scen
. ”Mies joka rakasti järjestystä” har Taneli Mäkelä i huvudrollen och alla biroller. Pjäsen har också pekpinnar, men de pekar med värme och med glimten i ögat.
Foto: Tuomo Manninen
Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” blev entusiastiskt mottagen, och än mer så blev filmen med Rolf Lassgård i huvudrollen som den fyrkantige gubben i radhuskvarteret.
Den här sortens buttra man är också som gjord för Finland, och när han stiger upp på scenen här heter han Olavi. ”Mies, joka rakasti järjestystä” är en enmansföreställning om en viss sorts man, och det som han just inte själv satt ord på – känslorna.
Föreställningen är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Helsingfors och Åbo. Taneli Mäkeläs Olavi tar berättelsen ett steg från komeditonen som filmen såg till att förlita sig på. Det fungerar bra.
Ove/Olavi är prototypen för mannen som låtit hustrun administrera allt som har med mjukvaran att göra, själv är han ingenjör och vill att saker ska vara synliga och kunna bearbetas med redskap som är synliga och adekvata. Allt löper bra tills frun är borta.
Mies joka rakasti järjestystä
Manus: Marie Persson Hedenius, Johan Rheborg & Emma Bucht, baserat på romanen ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman
Översättning till finska: Päivi Storgård
Regi: Marcus Groth
Scenografi: Finnur Arnar
Dräkt: Bjarni Thorsson
Maskering: Tuula Kuittinen
Ljusdesign: Bjarni Thorsson och Paavo Kykkänen
Ljuddesign: Frank Hall
På scenen: Taneli Mäkelä
Premiär på Stadsteaterns lilla scen 30.1.
Efter hennes död vill Olavi inget annat än dö. Han tar själv initiativ i den riktningen, men varje gång blir han avbruten. Det ringer på dörren, eller så ramlar någon idiot ner på skenorna där han tänkt stå och möta slutet när tåget kom.
Olavis reaktioner på omvärlden är mest irritation, värst provocerad blir han av dem som kör in på gården i radhusområdet, fastän den uttryckligen är förbjudet. Men bubblan han lever i visar sig inte vara så ogenomsläpplig som man skulle kunna tro.
Taneli Mäkelä gestaltar manlig ensamhet. Och ensamhetens små sprickor. Han står på scenen i en och en halv timme, och publiken hinner inte tröttna. Han är känd från film och teveserier, och ibland ser man tyvärr att skådespelare och teatrar och regissörer spelar ut affischnamnet som en trumf.
Det kan ge föreställningen en lite ful bismak. Men Mäkelä går dessbättre inte på sådant, han har en roll att spela – eller fler: han gör också den nya grannen som backat sönder postlådan, grannens barn, fruns före detta elev, en ettrig journalist och några till.
Scenbilden är karg. Den består av en grå vägg som ser ogenomtränglig ut, i den finns en dörr och människor passerar den, men den öppnas på riktigt först i slutscenen – att så ska ske kan man nästan räkna ut. En bänk finns i centrum, den kan vara hemma, på begravningsplatsen eller i sjukhustes väntrum.
Hustrun är närvarande i ett självspelande piano – kan låta komiskt men är helt och hållet rörande. Det är en av de ordlösa markörer som regissören Marcus Groth fyndat. En annan är gestaltningen av katten som först är irritationsmoment, sedan vän.
Olavi släpper till slut in irritationsmomenten, medmänniskorna. Han är tvungen till det för de struntar i hans surhet och ber honom om saker. Hans responderar genom sina principer (och ibland med hustrun Liisas inställning i gott minne): att behandla någon illa för att den är ”homo-människa” är ju inte rätt, och att kasta mat man fått (fast det är suspekt saffransris) kommer inte på fråga.
Olavis bekymrade fysionomi sköter Mäkela genom nerdragna mungipor och horisontella pannrynkor. Men när han växlar om till grannes barn fnissar han och ler stort. Mest värme och energi finns hos Parvaneh, den nyinflyttade, vars hela familj blir av stor betydelse för Olavi. Hur markerar Mäkelä att hon är höggravid? Det är helt och hållet finkänsligt och med glimten i ögat, den glimt som Parvaneh har.
Gubben själv, utifrån sedd, är varken finkänslig eller humoristisk. Pjäsens pekpinne är att man ska se till hans goda hjärta. Pekpinne nummer två är att personer som har fördomar mot vissa grupper kan visa värme och tolerans om de bara får kontakt. Fast för Olavis del tycks gränsen gå vid människor som har hunden i handväskan.
En del av det verbala, i överkant kanske, tas upp av gruff om tendenser i nutiden: varför är den ideala arbetskraften 31-åringar med alltför snäva brallor och varför kan man inte få anständigt bryggkaffe längre? Underhållande, för att det finns en igenkänningsfaktor.
Men pjäsen är också en ganska naken beskrivning av en vars känslospråk inskränker sig till gruffet. Hustrun har ordnat med de finstilta formuleringarna, han har fått svara med att bygga om köket. Så länge man har en sådan symbios är det gott och väl, men sen kan det göra ont.
Taneli Mäkelä bygger skickligt in medkänsla och frustration. Han förkroppsligar och speglar, så att publiken, helt oberoende av vem man är, har chansen att få syn på sin inneboende Olavi.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.