Ann-Christine Snickars 29.10.2023 14:00

Åt farsen skrattar teaterpubliken unisont, åt komedin garvar olika sektioner inför olika saker. I Daniela Franzells ”Arvingarna”, Teaterboulages sextioförsta premiär, är det fifty fifty. På de överraskande vändningarna reagerar man gemensamt, det vassa i replikerna får reaktion från dem som först känner träffen. Det är roligt, och mycket svider till riktigt seriöst.

Scenbilden, av Minna Ihalainen, har farskonstruktion, med sammanlagt fem dörröppningar (om man räknar med vindstrappan) för instormande och flykt. Men ”Arvingarna” är så långt man kan komma från de ingrott dammiga brittiska hotellfarserna, där trådslitna förvecklingar äger rum och man ringer i bakelittelefoner.

Dagens fars/komedi har också modernare telekommunikation. ”Jag har en spricka på skärmen”, säger pjäsens huvudperson Gunhild till sin vuxna dotter, som orsak till att hon inte tycks notera vem som ringer. Det är en bekvämlighetslögn som inte är helvit.

Familjeuppgörelse

”Arvingarna” är en familjeuppgörelse efter Gunhild mans, Bengts frånfälle. Det är påsk och de tre vuxna barnen är på väg till sitt barndomshem, droppar in en efter en. Grannfrun Gerd håller allt under sträng uppsikt, vid behov dyker hon upp inne i köket för att kolla om slutsatserna stämmer.

En fastighetsmäklare knackar också på. Det som barnen fruktat verkar ske. Mamma Gunhild ska sälja huset, vem vet vad som sen händer? Vad ska hon göra med alla pengarna? Och är hon vid sina sinnens fulla bruk?

Samuel Karlsson

Det är en komedi som är rätt mörk i kanten, centrumvirveln är de vuxna barnens reaktioner och allt hämningslösare hugg mot varandra och mot sin mamma. Familjedynamik när den är som värst. Det finns egentligen bara två sätt att hantera den på en teaterscen: det ena är att vrida all tragedi man kan ur den, det andra är att spegla det komiska.

Pjäsen väljer det senare, och Riddo Ridbergs regi ser till att minspel och tajming sitter. En lyckad casting är också en del av vägen till framgång. Carola Rantala-Lindholms storasyster, fyllda femtio, plågad och starkt passivaggressiv, drar till sig scenuppmärksamhet också när hon inte har repliker. I början är hon också påfallande tyst, varför får man reda på senare.

Mellanbarnet Torsten, Svante Karlsson, reagerar i stället ögonblickligen på allt, verkar inte ha någon stoppknapp överhuvudtaget. Och lillasyster Ann-Sofie, Jenny Engdal, som kollar in allt, liksom avvaktande från sidan, visar till slut också klorna när det börjar talas pengar, såna behöver hon minsann också.

Den här trion far fram som ett mudderverk när uppgörelsens stund är kommen. Mamman är inte överhövan förvånad, hon känner de sina väl, och kan förutse deras reaktioner. När de ändrar kurs visavi husförsäljningen (ett bra bud stryper barndomsnostalgin, alla gånger!) gör hon det också. Kanske skulle hon ändå bo kvar.

Samuel Karlsson

Huvudpersonen Gunhild är en för dramat nästan för pratsam person, men i Inger Helenius gestaltning sitter snacket som en smäck, hon äger den här rollen! Den är komisk men inte för komisk, och hon är i konstant rörelse, undviker att bli karikatyr. 

Fyra roller till finns utanför häxkitteln av illa hanterad familjekommunikation. De har att balansera sin relation till dramacentrum så att de själva blir tydliga och inte bara blir jollar på släp efter moderskeppet.

Marina Bergmans Pipsa har ett förvånat utanförskap tecknat i nunan, ser alltmer ofördelaktiga drag i maken Torsten, som störtar från passionerad man och friluftssnubbe rätt in i rollen som regredierad och förfördelad son. Och Leila Biströms grannfru har eget ett solo i känsloorkestern. Hennes melodi är att maskera sin maxade nyfikenhet som berättigat intresse. Gliporna är synliga för alla.

Den minst utlevande rollen tillhör dramapersonen Mikael Mankell, Martin Gestranius. Man inser snabbt att han också är något annat än bara den fastighetsmäklare han gör entré som. Från Gunhilds barn får han tåla en hel del, men bidrar till sist till att allting får ett bra slut.

Det slutet bidrar också Lovisa, Gunhilds barnbarn, till. ”Jag hejar på dig, mommo”, säger hon i ett tidigt skede. Hon har inte väldigt många repliker, men Arla Eriksson som gestaltar henne gör henne alert som en katt. Den som tror att en tonåring som scrollar på sin telefon och täcker öronen med lurar alltid är fullständigt frånvarande, ska se henne och ändra åsikt.

”Arvingarna” är till slut inte bara fars och komedi utan visar också släktskap med bättre sortens såpaserier. Musiken som inramar, av Oliver Tschernij, kan också höras som en genreanvisning.

Och det faktum att framlidne Bengts aska förekommer i ett rätt okonventionellt hölje (inte helt utrett hur han hamnade där, men vem bryr sig!) skulle passa i såpornas såpa, hejdlösa teveveteranen ”Soap”. Den skulle Bengt kanske minnas, men för honom är det, säger Gunlög, som under pjäsens första del riktar sig direkt till honom, inte läge att längre uttrycka nån mening.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln