Ukraina, Ukraina, Ukraina…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har under de senaste veckorna – antagligen – alla känt efter vad vi egentligen vet om Ukraina. Jag har inventerat mina bokhyllor och insett att det också där finns brister. Jag har inte Timothy Snyders ”Den svarta jorden”, men nog ”Den blodiga jorden”. Och det finns lite annat att gripa tillbaka på.
För den som vill förstå hur besvärligt området är borde gå tillbaka till gamla kartor.
På den tiden, som vi ibland – i okunskap – kallar den gamla goda, fanns det i centrala Europa mötespunkter för tre eller fyra imperier.
Där möttes de Habsburgska, ryska och tyska imperierna, men just det här områdena i imperiernas utkanter var samtidigt en ansamlingsplats för alla tänkbara minoriteter.
Det ryska imperiet hade inte tillåtit att den judiska befolkningen skulle få bosätta sig i rikets kärnområde. Det fanns alltså en stor judisk befolkning i området.
Det fanns också ukrainier, vitryssar, ruser, polacker, tyskar, ungrare, tjecker, slovaker. Alla undertryckta och hoppressade inom samma områden, men utan nationella eller kulturella rättigheter. För att nu inte tala om demokratiska rättigheter.
En liten del av problemen löstes i och med att tre kejsardömen rasade ihop i slutfasen av det första världskriget. I den upplösningen uppstod en rad nya stater i det som senare kallades cordon sanitaire – ”skyddszonen” mellan öst och väst.
Från Finland över de baltiska staterna ner genom Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. I den vevan uppstod också kungariket Jugoslavien, som inom sina gränser förenade mycket som egentligen var svårförenligt.
Gränserna som då drogs upp visade sig egentligen vara stormaktgränser. De ingalunda löste de nationella, kulturella och religiösa utmaningarna, som fanns där under ytan och som måste växa fram.
Ett alldeles speciellt kapitel i den här utvecklingen är den ryska revolutionens bidrag. En del förtryckta länder lyckades smita ut ur nationernas fängelse.
Det gällde framför allt Finland och Polen, men också för en kortare tid de baltiska staterna. Resten av de förtryckta folken lurades tillbaka in i den ryska intressesfären med löften om en liberal nationalitetspolitik och kulturell självbestämmanderätt. Det löftet höll till tvångskollektiviseringen 1918.
Och det katastrofala var att just tvångskollektiviseringen ytterligare försämrade de förtryckta nationaliteternas livsvillkor. Och Ukraina är här det mest förfärliga exemplet.
De utmaningar historiens sopkvast delvis hade löst i och med världskrigen fortsatte att leva under den sovjetiska ytan, men när oroligheterna började under Michail Gorbatjovs perestrojka var det just i de nationella utkanterna: Baltikum, Georgien, Azerbajdzjan… Och Ukraina!
Vladimir Putin följer alltså en besvärlig väg, som tidigare beträddes av ryska kejsare och Josif Stalin. Inget lyckligt vägval!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.