Vad gör Alfons pappa?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det blir fars dag, i sökfältet i bibliotekets elektroniska katalog skriver jag in ”pappa” och räknar träffarna, de är långt över tusen.
Pappatyperna är färre, får man anta, i den mån det finns såna. Men olika tider har olika förväntningar på pappor.
Bäst att pappa inte får veta, kunde det hända att min barndoms kompisar sa.
Pappor definierades mest av sina jobb och av en upplevd stränghet, som kanske fanns på riktigt eller bara var på låtsas.
Hemlighetsfullheten och distansen var en del av pappamakten.
Medan jag scrollar katalogsidorna samlas en hög exempel på hur man närmar sig pappafigurer och papparoller i böcker.
Pappan är ett stort motiv i moderna bilderböcker, små barn kan ta del av pappabilder, kanske i en pappas läsning.
Titlarna väcker nyfikenhet: ”Fakta om pappor”, ”Else-Marie och småpapporna”.
Vuxna får låna på barnavdelningen också, kom ihåg det!
Viktiga män i böcker jag minns att jag läste var sällan vanliga pappor, i stället var de riddare eller fiffiga problemlösare som överlistade häxor och troll. I sagorna fanns ”min fader konungen”, han sågs mest på långt håll.
När jag som ung vuxen läste Strindbergs ”Fadren” (Netflix har väl missat något där!) visste jag inte vad jag skulle tro.
Litterära motiv (också när de är pappor) är alltid förankrade, i drömmar och längtan och i en verifierbar verklighet. Hur proportionerna mellan dem ser ut får man försöka lista ut.
Får man tro Stadsbibliotekets katalog finns pappaporträtten man oftast konfronteras med hos Alfons Åberg och i Muminvärlden.
Muminpappan finns i alla pappor, eller hur? Ibland i närmast homeopatisk utspädning (som en fäbless för hattar) eller mer påträngande i anekdotstinna utsvävningar.
Familjer brukar lära sig förhållningssätt till muminpapperiet, hur det än ser ut.
Men det är inte bara pappor som har inteckningar i Åberg-Mumin-dikotomin, vardag och äventyrslängtan. Alla har väl det. Och motsättningen är kanhända mindre än man först tror.
I vuxenfilmen ”Tove” som nyss gick på teve och var lätt att fastna i igen (för Alma Pöystis skull och för att Shanti Roney satt ner så mycket jobb på att pricka in ett åländskt HÄJ!) finns Mumin och Mymlor men också lite av Toves egen pappa, bildhuggaren, Faffan.
Han dömer strängt ut trollen och i filmen ses han ofta frånvänd. Efter hans död ärver Tove en klippbok där han nogsamt samlat klipp om hennes framgångar.
Filmen är sparsam med tårar, men där brister Tove i gråt.
Repliken man inte hörde: Han kunde väl ha sagt nånting medan han levde!
Pappor man mest såg ryggen av (eller inte såg alls) vill man tro är 1900-talsfenomen.
I sökningen av pappaböcker skymtar titlar som är uppgörelser med 1900-talsbarndom och känslor av övergivenhet. De är ganska många och en handfull har jag läst, de är rasande eller bottenlöst sorgsna.
Uttalanden av pappor som är njugga med dialog och samvaro kan växa och bli överväldigande, det glimtar fram till exempel i Linn Ullmanns senaste roman, som inte explicit rör pappor. Den heter ”Flicka 83” och handlar om just det.
Bokpersonen Alfons Åberg (och hans pappa) firar 50-årsjubileum i år, han är också barn av 1900-talet.
En tes kunde vara att killarna som läst om honom och hans pappa tagit intryck och brutit kedjan av ryggen-till-pappor. Stödda av en mer handfast utstakad socioekonomisk utveckling och ett ihärdigt jämställdhetsarbete.
Det finns en pekbok om Alfons pappa, den heter ”Vad gör Alfons pappa?”. Vi vet: han diskar, tvättar, sitter och läser, finns där.
Min egen minnesbild av Alfons pappa (som heter Bertil och är högst 42) är att han står i en dörr och spanar efter sitt barn, vänder sig mot barnet.
En bra farsdagshälsning till världen, tycker jag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.