Ann-Christine Snickars 29.11.2023 05:00

November är månaden då man lägger sig ner för att blunda en minut, när man öppnar ögonen har en timme gått och man har ytterligare en kuslig krisdröm i bagaget.

Nattdrömmarna i mitt hus börjar påminna om dem jag läste om i en bok om drömmar drömda av människor under totalitärt styre.

I min senaste är jag på väg ”hem” till ett område som redan övergivits, adresser till kontakter som eventuellt finns kvar är insydda i skosnörena.

Men värsta scenen är den där vägen korsas av en ström varelser som ser ut som tegelpannor i terrakotta, de påminner om stora trilobiter och strömmar fram i strikt formation som på ett löpande band.

Jag vet att de varit människor och känner igen en vän (hur?), säger att jag ska rista in hens namn i leran som nu utgör hens kropp, så att jag identifierar den senare och kan bidra till återförvandlingen till människa. Så gör jag också.

I drömmen försöker jag i alla fall något, nu gör jag en kopp kaffe till och knäpper på dagsljuslampan som jag ärvt av en vänlig själ som tyckte den var för bökig i flytten. Vi får lov att försöka när vi är vakna också.

Länge har det ju känts som om man tar något ifrån oss.

Fast bildning och jämlikhet och rätt till grundtrygghet och hälsovård länge varit rättesnöre för Finland – funderar på när man på allvar satte igång tanken.

Allmän och lika rösträtt hade väl en avgörande roll, tänker jag trevande, inledningsvis.

Läser man om allmännyttiga rörelser och organisationer vid förra sekelskiftet och under tidigt 1900-tal får man en överblick av vilka sociala problem man hade att tampas med och hur man löste dem.

Har tagit del av minnesvärda Folkhälsans 100-årshistorik, skriven av Julia Dahlberg, och tidigare ÅU-journalisten Pia Heikkiläs biografi över Anna Bäckström, en veritabel dynamo i Åbos kulturella och sociala liv. Ögonöppnande.

Då försökte man se till att resurserna för förbättringar togs ur rätt påse. Allt gick väl inte på räls men nån måste ha tänkt samfällt rätt, för annars hade vi inte haft skola, hälsovård och social trygghet, tills vidare tänkt för alla.

Som resultat har man ju inte bara haft stora utgiftsposter utan också fått en massa (som också är mätbart!) tillbaka i form av mänskligt kunskapskapital, tillvaratagen kunnighet och begåvning.

Till exempel professorer kläcks inte längre enbart i professorsfamiljer utan lika gärna i småbrukarfamiljer.

Det exemplet får belysa möjligheternas hela skala. Men möjligheterna finns inte självklart kvar om man inte vårdar dem.

Nu finns ett akut hot mot den fria bildningen i Åbo. Enligt en artikel i ÅU finns planer hos Åbo stad att sälja huset där Arbis och Työväenopisto verkar. Lönar sig inte att reparera, säger man, tomten kan säljas vidare.

Kan det vara så cyniskt att man i staden tänker att arbetarinstituten ändå är på fallrepet på grund av halverade statsunderstöd till den fria bildningen? Då kan man lika gärna slå till nu. Spillrorna av Arbis skulle inte få ett nytt hus, det kunde självdö på olika adresser.

Måste man berätta för beslutsfattande vad man gör på Arbis och varför det är bra att ha? De har ju så svårt att minnas.

Måste också påminna om att Arbis är extra viktigt för en språkminoritet. Våga stå upp för det ni som är invalda för att ni lovat värna om den!

För uselt skick för att reparera! Det ligger bra till i marknadsekonomins argumentationsback. Då har man ibland själv låtit det gå så långt.

Men de som gått på Arbis verkar inte ha erfarenhet av något obotligt rumsligt förfall.

När jag knäpper på en ny halvtimme på dagsljuslampan finns 660 underskrifter för uppropet för Arbishuset.

Den första namnteckningen är ungefär ett dygn gammal, tid finns att klämma in sitt namn, men gör det gärna så fort som möjligt!

Bli inte en tegelpanna! Var själv en dagsljuslampa!

Uppdaterad 29.11.2023 kl. 13.06 med att det var ÅU som skrev om stadens planer för Arbishuset.

Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln