Förflytta dig till innehållet

Vardagen i cancerns skugga

Det är märkligt vilka omständigheter man kan vänja sig vid om situationen så kräver det.

En av tre finländare kommer att insjukna i cancer under sin livstid, vilket betyder att de flesta av oss kommer att bli patient eller anhörig.

Med tanke på detta får erfarenheter av cancer relativt liten plats i offentligheten. Har det att göra med sjukdomens oberäknelighet, att man aldrig på förhand med säkerhet vet hur det kommer att gå?

Att använda krigsmetaforer då man talar om cancer är problematiskt, skriver Hanna Meretoja, litteraturprofessor och tidigare bröstcancerpatient i en kolumn i Suomen Kuvalehti. Man överlever inte med hjälp av kämpaglöd, uthållighet, styrka eller slughet. Goda livsstilsval är inte någon garanti.

Cancer beror på ett flertal faktorer, och mycket är fortfarande ett mysterium för forskningen. Rysk roulett, säger en bekant i 30-årsåldern med metastaserad tarmcancer.

Hos någon sprider sig cancern aggressivt och släcker allt liv på några månader. Andra kan leva med metastaser och cellgifter i flera år.

Vissa får återfall gång på gång. Och andra kommer undan med blotta förskräckelsen: en tumör som går att operera bort, en cancer som kan behandlas, och så ett Damokles-svärd som hänger över huvudet om inte resten av livet så många år framöver, skräcken för ett återfall.

Är det denna osäkerhet, eller den uppenbara orättvisan i vem som drabbas, när och med vilka konsekvenser, som gör att man inte vill gå ut i offentligheten med sin sjukdom?

Eller är det rädslan för att tala om döden?

Oberoende vore det dags för en avdramatisering.

Två som har valt att berätta är paret Fritjof och Leena Sahlström. Leena avled i njurcancer 2019.

I Cancerbrev. Om att leva och dö av cancer skriver Fritjof Sahlström, till vardags professor i pedagogik vid Åbo Akademi, en slags dagbok med sin fru Leenas inlägg från sin sjukdomsblogg som bas och språngbräde.

Trots bokens titel är detta inte brev utan en berättelse med två röster. Boken är indelad i kapitel enligt de drygt fem år familjen levde med cancern, med en inledning om när diagnosen ställdes och en avslutande epilog.

Den konstanta rörelsen blir också ett sätt att hantera sorgen. Den håller vardagen rullande, humöret och hoppet uppe, tränger bort det tunga.

I Cancerbrev får både den sjuka och den anhöriga komma till tals. Det är värdefullt. För den anhöriga bär en lika om inte tyngre börda även om hen inte är den vars liv är i vågskålen. Det är den anhöriga som stöder, både fysiskt och mentalt, som måste vara stark trots alla mörka känslor, som i värsta fall måste planera för ett liv efteråt.

Det är sommaren 2014, då paret är 45 år gamla, med tre barn i tonåren, som Leena börjar ana att allt inte står rätt till. Benet värker och är svårt att gå på. Kanske borrelia, tänker Leena. Men när hon inte längre kan cykla uppför blir det magnetröntgen. Den avslöjar flera stora tumörer i benet och bäckenet.

En mer ingående CT-röntgen visar hela omfattningen: bukhålan är fylld av en stor njurcancertumör och det finns metastaser i lever, lungor, lymfkörtlar och mellangärde. ”Nog finns här grejer”, konstaterar läkaren som granskar röntgenbilderna.

Det som först ser ut som en akut dödsdom blir år. Den största tumören opereras bort. En fungerande medicin hittas, och livet kan nästan återgå till det normala.

Som Leena konstaterar tre år senare: det är märkligt vilka omständigheter man kan vänja sig vid om situationen så kräver det.

Våren 2018 sprider sig metastaserna till slut till hjärnan och Leenas mående försämras successivt. Ett år senare finns hon inte mera.

Ändå är Cancerbrev framförallt en bok om livet, inte om döden, precis som Leenas blogg, där hon vill visa att man kan leva ett gott liv trots kronisk cancer.

Sahlströms är en aktiv familj. Pjäxor och skidor, rid- eller seglingsgrejer packas in och ut ur bilen beroende på säsong. Slalom, seglingsturer, resor till stugan i norra Sverige, barnens rid- och seglingstävlingar, Fritiofs internationella arbetsresor, flytt från Helsingfors till Vasa.

Det pulserande familjelivet är i centrum då Fritiof berättar, och takten känns ofta hisnande, som när Fritiof kör upp och ner mellan Vasa och Skåne fyra gånger under ett par månader, med och utan häst, för att assistera vid dotterns ridtävlingar.

Ändå är Cancerbrev framförallt en bok om livet, inte om döden, precis som Leenas blogg, där hon vill visa att man kan leva ett gott liv trots kronisk cancer.

Rörelsen, både bildligt och bokstavligt, är något som knyter samman Sahlströms som familj, förstår man, den förefaller göra dem lyckliga.

Förlovningen skedde på skidorten Hemavan på 90-talet, då de bodde i Uppsala och hade ”vintrar med 30 dagar på skidor tillsammans”. Nu blir Leenas sjukdom så mycket tydligare: att inte ha energi, inte kunna skida lika snabbt, inte orka med långa bilfärder och tävlingsdagar.

Takten måste bli långsammare. Och Fritiof omvärderar så gott han kan, ställer lägre krav, lär sig gå långsammare, känner större uppskattning för gemensamma cykelturer, ser sin hustru på ett nytt sätt.

Den konstanta rörelsen blir också ett sätt att hantera sorgen. Den håller vardagen rullande, humöret och hoppet uppe, tränger bort det tunga. Vissa dränker sig i arbete medan partnern blir allt sjukare. Andra röjer skog, sågar, hugger och släpar för att få utlopp för sin förtvivlan.

”Det är roligt att springa. […] Det är roligt att springa ifrån sina bekymmer.”, skriver Fritiof efter en till envis löprunda.

Rösterna i Cancerbrev har olika tonläge: Leenas sakligt reflekterande inlägg om tillvaron som kroniskt sjuk, Fritiof som sekunderar mer konkret detaljerat, kroppsligt, hudlöst. Det är en fungerande balans.

Balans råder också mellan sjukhusrumbans blodprov, röntgensessioner, läkartider, allt som hör cancern till – och familjelivet, en meningsfull gemenskap som gör att det går att stanna upp i nuet trots det mörker som lurar i skuggorna.

Även om det inte blev som någon tänkt sig, blev det trots allt ett levt liv.

Cancerbrev. Om att leva och dö av cancer

Fritjof Sahlström och Leena Sahlström

Förlaget 2021

240 s.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter

Your current shadow instance is ""Staging shadow"". Exit