Varför ska vi minnas?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Människans minne är inte alltid att lita på – det vet många av egen erfarenhet. Men hur oerhört opålitligt minnet faktiskt är fick jag upp ögonen för då jag sträcklyssnade på rättspsykologen, författaren och musikern Julia Korkmans bok Minnets makt: berättelser från rättssalen (2022). Inte bara glömmer vi stora delar även av händelser som förändrar våra liv, menar Korkman: mycket av det vi med säkerhet vet att har hänt, minns i minst detalj på sätt som väcker starka känslor, har kanske inte alls hänt eller hänt på något annat sätt, hänt någon annan – i verkligheten eller i fiktionens värld.
Minnets skörhet tänker jag på när jag talar till gymnasieelever i Helsingfors om Förintelsen och vad vi kan lära av den, om minoriteter som förföljs idag och om antisemitism i anslutning till Minnesdagen för förintelsens offer, som högtidlighålls den 27 januari. Varför ska vi minnas? Vad kan vi minnas? Och vad ska vi göra med dessa gamla minnen, som snart inte längre kan återges av levande vittnen, och som för varje år hotas att överskuggas av nya, förskräckliga brott mot mänskligheten?
Det är lätt att bli cynisk inför historiens tyngd och minnets felbarhet, men tur nog är de här ungdomarna insatta och engagerade, kritiskt reflekterande men också känsliga för de orättvisor vi talar om och övertygade om att de kan och vill skapa förändring. Det går inte att falla tillbaka på slentriansvar och luddiga generaliseringar med sådan lyssnare. Jag känner mig urlakad, omtumlad och mycket tacksam efteråt.
Till min överraskning hänger dagens starkaste minne ändå inte ihop med själva minnesdagen, som personligen och professionellt betyder så mycket för mig. I en paus betraktar jag ungdomarna i det stora öppna skolutrymmet: de sitter i grupper och pratar, bläddrar i sina telefoner, äter mellanmål, sätter lurar för öronen och försjunker i sin egen värld. I ett hörn ett piano: en flicka med ryggen mot mig spelar improviserat eftertänksamt melodi efter melodi. Bredvid pianot två vänner som lyssnar.
Mina tankar flyger till Katedralskolans festsal och håltimmarna i mitten av 90-talet. Vi, en liten skara gymnasiestuderande, utspridda bland stolsraderna med läxböcker och skrivhäften. Vid flygeln Emilie som spelar, koncentrerat och förtrollande. I minnet blandas alla de här stunderna vid flygeln samman och detaljerna har suddats ut. Kvar finns en varm och vacker generell minnesbild av hur vi läste, lyssnade till Rachmaninov eller Satie och världen växte. Insikterna började gry i mig om allt viktigt och vackert som finns i världen, om vem jag vill bli och hur jag vill leva.
Även om vi inte konkret minns den kärlek, omsorg och vänskap vi mött tidigare i livet sätter den ändå spår i våra kroppar och sinnen som en förmåga att lita på andra och känna tillförsikt, konstaterar Korkman. Mitt minne handlar om vänskap och gemenskap – att höra till och hitta sig själv, speglad i vännernas blick. Det är också minnesdagens viktigaste budskap, tänker jag: att se människan i de människor vi möter och ge dem en möjlighet att vila i en tillvänd, bekräftande blick.
Det vi får och det vi ger, bildar i oss grunden att känna människor med erfarenheter. Tänker att vi a l d r i g med exakthet kan återge något men känslan, stämningen sitter i våra kroppar som min oändligt älskade mamma – hennes det varma och det mjuka inom mig.
Tack, Ruth, för Din text!