Vårt coronaminne är kort – ifjol sommar ansågs incidensen 10 hög, nu berömmer vi oss för 100
Låt oss – lite historiskt men ändå – citera Institutet för hälsa och välfärd (THL):
”Baserat på parametrarna har covid-19-epidemiläget blivit lugnare i Finland. Antalet fall som anmälts har minskat betydligt. Under den senaste uppföljningsveckan anmäldes färre än 50 nya fall. Incidensen av nya fall vecka 25 var 0,8 fall per 100 000 invånare.”
Hallå, det där stämmer ju inte? Ja och nej. Citatet kommer från en lägesrapport på THL:s sajt i juni ifjol.
Midsommaren knackar på och Finland överväger vilken strategi som ska vara den rätta i tacklande av pandemin som redan har pågått i flera månader.
En modell blir att mota Olle i grind med stängda gränser, de som vill komma hit från länder som har en incidens på över 20 anses ”farliga”, egna medborgare är alltid välkomna hem. I europeisk jämförelse är vår egen incidens strålande, den bara snuddar vid 1.
Ett nytt fall per 100 000 invånare inom de senaste två veckorna – det var läget då.
Nu ligger hela Finlands incidenstal på 103, Åbos var 195 då staden igår höll sin veckovisa presskonferens.
Vår incidens är fortfarande väldigt god i europeisk jämförelse. I grannlandet Estland är incidensen just nu 727, i Sverige är den 619 och i Danmark – som med flera åtgärder varit finländska beslutsfattares modelland – ligger den på 165.
Men ifjol sommar var vår incidens kring 1 och vi klassade länder med under 8 som ”gröna” eller ok.
Hur blev det så här? Och varför detta tjat om incidensen?
Så blev det för att viruset är effektivt i sitt jobb, att sprida sig. Också för att det tar tid för samhället att utveckla allt det som vi för ett år sedan knappt ens kunde sätta ord på: coronatest, coronapass, karantän, exponering, incidens.
Incidensen är ett bättre jämförelsetal än att stirra på antalet coronafall i en viss kommun. Incidensen är signalen om realtid, eller i varje fall om läget under de senaste två veckorna.
Att Åbo har haft 5 300 fall, att Pargas haft 100 eller Kimitoön 70 berättar hur många som insjuknat i covid-19 sedan sådan statistik började föras i mars 2020. Det berättar inte om dagsläget, inte om hur många, eller få, som är sjuka, eller exponerade och kan bära på smittan.
Incidensen är hög, men riktningen är den rätta, konstaterade Åbos ansvariga smittskyddsläkare Jutta Peltoniemi i går i ÅU och exakt så är det.
Sen måste det sägas att testkapaciteten nu är väldigt mycket större än förra sommaren, vilket kan betyda att fjolårssiffrorna kanske inte helt motsvarade sanningen – men det kan ingen veta.
Läget är oberoende helt annat nu, än det var förra våren då förhoppningen också gällde en friare sommar.
Eftersom incidensen både nationellt och lokalt har pekat nedåt de senaste dagarna har tongångarna varit uppåt.
Eftersom regeringen – möjligen uppskrämd av rabaldret då grundlagsutstkottet torpederade planerna på de senaste rörelsefrihetsbegränsningarna – nyligen har kommit ut med en exitstrategi, har det bidragit till att smilbanden pekar uppåt på många.
Äntligen lättar det, äntligen ser vi ett slut, äntligen ska vi få träffa vänner, äta på krog, resa, festa, kramas och mötas igen.
Det hoppas vi alla. Avsikten här och nu är inte att skjuta ner alla tankar om en glad sommar med få restriktioner.
Men det skulle gälla att orka lyssna till slut. När regeringen säger exitstrategi och radar upp vilka restriktioner som lättar i april, maj, juni och juli verkar många ha tappat tråden redan vid ordet exit.
Okay, restaurangbranschen har lyssnat, den applåderar att krogarna snart ska öppna igen – men ser ett mörkt moln hänger över sig med nya begränsningar i formerna för öppenhet.
Okay, kulturbranschen har lyssnat, där är molnen ännu mörkare och med rätta frågar branschfolket fortfarande varför ett teater- eller konsertbesök under ordnade former skulle vara mer riskfyllt än barhäng.
Men sen finns det också de som bara hörde ordet exit och vars hjärna då signalerar ”lepo”.
Om det tänket helt tar över kan vi sannolikt glömma den fria sommaren.
Han är väldigt populär, men det är kanske ändå inte så roligt heta Mika Salminen alla dagar. Att tvingas upprepa dessa fakta dag efter dag, för publik efter publik: Att följ nu restriktionerna gott folk, det är enda vägen mot något bättre.
Eller som Fimeas överläkare Maija Kaukonen besvarade en fråga i tisdagskvällens A-studio, något provocerad av frågan om riskerna för blodpropp av Astra Zeneca.
”Vi måste också minnas vilken farlig sjukdom vi försöker hindra här. Tre av 1000 insjuknade i min ålder i Finland har dött”, sa hon.
Så rakt på sak har få av experterna i tv-sofforna varit. Man vill inte skrämma upp folk.
Dödligheten är ändå störst i mycket högre åldrar än medelålders-Kaukonens. Men hon hade en adress med sitt uppriktiga svar: det går inte att utgå ifrån att man själv går oskadd.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.