”Vårt Hitis” är en bok om gemenskap, arbete och färgstarka individer


”Vårt Hitis” ges ut av Hitis byaförening. Ordförande för bokens arbetsgrupp har Johan-Gustav Knuts varit.
BOKEN. Det har länge funnits ett intresse för byaböcker som produceras lokalt och som har de egna invånarna och utflyttade med kännbara rötter kvar som främsta målgrupp.
När det gäller skärgårdsbyar räknar man självklart med uppmärksamhet också från sommargästerna.
”Vårt Hitis” som ges ut av Hitis byaförening består av texter av personer med släktrötter i Hitis eller som har varit bofasta där.
Boken samlar minnen och berättelser, den tillägnas ”kvinnor och män, vilka städse har och haft byns bästa i åtanke”. Så står det i förordet, signerat Johan-Gustav Knuts som varit ordförande för arbetsgruppen och Jan-Christer Gustafsson som är byaföreningens ordförande.
Det är lätt att attraheras av det här lite högtidligt seriösa anslaget. Texterna är i alla fall ledigt och kommunikativt formulerade, välskrivna.
De kompletteras av ett stort antal bilder, de äldre tillhör byaföreningens eller någon privatpersons arkiv, nyare bilder är fotograferade för ändamålet. Redigeringen är av Sam Cygnel.
Johan-Gustav Knuts står själv för ett dussintal texter, mest dem som rör byns historia, men också en livfull text om skolvägen till Hangö där han började i samlyceet 1948.
Dåförtiden var det möjligt att komma hem bara under loven. ”Därför blev också hemlängtan för många barn ett gissel, även för mig.”
Skolväsendets förändring har påverkat skärgårdsbyarna drastiskt. Skolan återkommer i Ebba Ljungqvists historiska återblick där man tar allting från början, från den ambulerande skolan, anställningen av den första läraren, skolhuset som först byggdes så snävt som möjligt men som sedan utökades med slöjdsal och rejäl lärarbostad.
Nu får skolbarn från Hitis sedan länge gå i skola någon annanstans, de yngsta åker skoltaxi till Rosala.
Ett motiv att läsa boken kan vara att just följa med förändringarna i byns förutsättningar och näringar, vilka vägar fiskhanteringen har tagit mellan notfiske och fiskodling, till exempel.

Notfisket krävde månghövdad arbetskraft. Foto: Byaföreningens samling
Utvecklingen av vägnät och transporter och förbindelsebåttrafik har varit en stor motor i förändringen.
Länge kunde viktig infrastruktur upprätthållas av en enda person, postföraren, till exempel. Posten fraktades under vinterhalvåret emellanåt med livet som insats.

Kanske en postfärd. Nödvändiga resor över svaga isar krävde både kälke och båt.
Foto: Byaföreningens samling
Den uppsökande sjuk- och hälsovården sköttes under många år diakonissan. Maj-Lis Eskills var den sista som var stationerad i Hitis och boken hedrar henne med en nytagen bild.
Byns utveckling har bestämts av enskilda entreprenörer och av gemenskapen som också tagit form i olika föreningar, ganska många sådana.
I boken finns en karg bild av en lastbil, med den lakoniska texten ”En av Selim Westerbergs bilar”. Den väcker säkert minnen bland dem som ännu minns eller har hört om efterkrigstransporterna och företagarandan.
Nu levande personer minns också tiden då också Hitis hade flera butiker, bank- och postkontor. Och ett blomstrande pensionat som drevs av Erik och Ulla Westerberg, som också hade affär. Under högsäsong de kan inte ha haft någon fritid värd namnet.
Invånarna gör nytta tillsammans inom ungdomsföreningen och Marthaföreningen, som är de äldsta föreningarna. Röda korset och Hitis Frivilliga Brandkår kom med på 1950-talet.
Brandkårsverksamheten fick fort en svacka men upptogs igen 1989 då man kunde rekrytera medlemmar bland ortsbor och sommargäster.
Många gemensamma verksamheter har fått sina egna sammanslutningar på 2000-talet. Äldreboendet Solglimten har en stiftelse i ryggen, föreningen Hustomten organiserar frivilligarbetare på boendet.
Hitis Rodd- och kanotklubb som grundades 2007 kombinerar fritid, tradition och motion.
Viktigast för bokens tillkomst är Hitis Byaförening som startade strax efter millennieskiftet. Dess första projekt var att återställa byns betesängar med hjälp av röjning och betesdjur.
Resultatet blev synligt. I en by tenderar också allt att få synlighet, att hamna i förgrunden.
Projektet ”Vårt Hitis” visar i stället på den sociala sammanhållningen. Den innehåller också det obligatoriska: om kyrkan, om arkeologiska fynd, sådant man också kan läsa om på annat håll. Det vore ändå ofullständigt att inte ha sådant med.
Kriget tas upp ur byasynvinkel: man kan föreställa sig att det finns en viss lättnad över att inte mer än en gård förstördes av bombardemang. Förlusten var ändå påtaglig.
Österlassa byggdes aldrig upp igen. Fiendetrupper inpå knutarna och militärnärvaro i byn är något som är svårt att föreställa sig för människor i dag.

Hitis fick en militärstrategisk position när Hangö var i sovjetiska händer under fortsättningskriget. Här övar finska soldater landstigning på Tjäruskär. Foto: Gunnar Hollstens samling
Ett annat dramatiskt ämne är spritsmugglingen, som behandlas diskret men sakligt, den finns med i avsnittet som heter ”Mat på bordet” och som avhandlar fiske och fiskförädling, båtbygge, taxibåtar och lite till, mycket givande att läsa.
Det avsnittet glider över i berättelser om särskilda personligheter, bland andra Nestor Sjöholm vars synligaste arbete var postutbärarens och Gösta Andersson som ledde en underbart klingade kör som fick beröm av expertisen på fastlandet.
Traditioner och folklore får också sitt, berättas med välgörande distans eller med glimten i ögat.
En av de sista sidornas höjdpunkter är Eva Högnäs minnen från livet på ett skärgårdshemman under 1950- och 60-talet då hon och systern Elvi Johansson var barn och unga.
Arbetsuppgifter fanns i överflöd: fiske, djurhållning, odling av varierande grödor. Hela familjen involverades.
En by litade på att människorna kunde allt möjligt. Så är det än, men gemenskapen måste också byggas på annat sätt, ständigt förnyas. Många byar ser energiskt framåt.
Bokens själva titel, ”Vårt Hitis”, tyder också på det. Boken säljs på olika håll i skärgården och kan också beställas på adressen info@hitisbyaforening.fi.

Till kyrkan skulle man. Innan vägförbindelsen fanns rodde eller seglade man till exempel från Rosala. Foto: Ebba och Sune Ljungkvists samling
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.