Krister Lindberg 07.12.2023 20:30

Norra England och en småstad med en nedlagd kolgruva (där man strejkade på åttiotalet och solidaritet var faktum). Samhället är fattigt med många värdelösa eller tomma bostäder och en pub: ”The Old Oak”.

Samhället har problem och nu ett nytt, enligt stammisarna: syriska flyktingar placeras året 2016 i samhället ty här är allt billigt och bostäder finns.

Bland flyktingarna träffar vi Yara (Ebla Mari). Hon har i flyktingläger lärt sig engelska, av sin fängslade far fick hon en kamera. Hon fotograferar flitigt och är intresserad av bilder och hon bryr sig.

Yara blir vän med den åldrande pubägaren (Dave Turner). Stamgästerna ser på vänskapen med fientlig blick. Vi förstår varför och pubägaren ser också snart, kanske via den unga damens bilder: merparten av stadens invånare är fattiga.

Gamla fotografier och paroller inspirerar: Så länge vi äter tillsammans är vi vänner, solidariskt.

Filmen ”The Old Oak” är regisserad av Ken Loach som sedan ”Kes-falken” 1969 och via ”Jag, Daniel Blake” 2016 tagit hand om de utsatta i ett kallt och hänsynslöst samhällssystem. Likt Aki Kaurismäki, till exempel.

Skådespelare hämtar han från amatörteatrar och de är alltid rätt valda och duktiga i trygg regi. Charmigt, underhållande. Inspirerad av finsk film har han plockat in en hund i en viktig roll, inte så lite metaforisk.

Filmen är skriven av regissörens gamla parhäst och vän, den skickliga Paul Laverty. Den här gången mer än vanligt manipulativt sentimentalt och med många långa mästrande monologer.

Vilka skitstövlar de öldrickande gubbarna på puben kan vara. Och så de ställer till det. Inser de inte att de överför sitt illamående på de som är än mer utsatta; skapande syndabockar?

Diskbänksrealisterna berättar sagor och i dessa sagor finns också de goda människorna (människan är god) och solidariteten smittar och vi får uppleva en rörande engagerande final.

Vi behöver sådana här berättelser, men når dessa sagor dem som bäst behöver en knäpp på näsan?

Huvudpersonerna i filmen ”Nostalgia” är en 55-årig man och staden Neapel. Felice (Pierfrancesco Favino) har bott fyrtio år i Kairo som framgångsrik företagare.

Nu anländer han till barndomshemmet, han besöker och tar hand om sin gamla mamma. Han pratar knagglig italienska och han har övergett katolicismen.

Staden Neapel porträtteras i ett effektivt bildberättande; hela filmen är genialiskt illustrerad. Minnen från tiden Felice var femton dyker upp, i vackra bilder. Vi får snart veta varför ynglingen lämnade staden.

Vi får veta vem den grymma maffiabossen i staden är: barndomsvännen Oreste (Tommaso Ragno). Det blir en fix idé för Felice att få träffa vännen. Prästen (Francesco Di Leva) varnar, han vet vad gangstern gör och kan göra, kommer att göra.

Prästen har förklarat krig mot maffian samtidigt som han gör sitt bästa, sitt allt, för att hålla ungdomen på rätt sida. En sympatisk man. Paradoxalt är gangstern Oreste karismatisk och hans tolkare förmedlar faktiskt känslor.

Huvudpersonen presenteras sparsamt men tillräckligt. Bilderna; filmfotot och filmklippet försätter oss i en stämning som får oss att sympatisera med alla.

Vackra scener (Felice badar sin mor, en förtjusande dam) varvas med mindre vackra sekvenser (ungdomars grymma framfart). Mot slutet släpper förtrollningen aningen men känslan av en unik filmupplevelse består.

Filmen är regisserad och skriven av Mario Martone med trettio filmer bakom sig. ”Nostalgia” bygger på en roman av Ermanno Rea.

Krister Lindberg

Dela artikeln