Krister Lindberg 03.08.2023 18:00

Köpenhamn 1933. Jazzmusiken har nått staden och på nattklubbarna sprattlar benen i nya hetsiga danser. Maren (Emilie Kroyer Koppel) njuter av livet med stor lust, och musiken, och spriten.

Hon har ännu inte fyllt aderton; hon är minderårig. Nattlivets baksmälla leder till sjukskrivningar och förseningar som leder till uppsägning.

Hon står inte ut med fattigdomen i hemmet; hon anhålls som lösdrivare, testas och konstateras sinnesslö. Forslas av barnavårdsnämnden till en anstalt på en isolerad ö. Ett hem för lösdrivare, ”sinnesslöa” och ”sexuellt omättliga” kvinnor.

Här ska de lära sig bli normala, kunna sy, laga mat och sköta trädgården. Arbeta från arla till sent och vika kläderna vid sänggående.

Maren har arbetat som sömmerska på en syfabrik, hon är skicklig men hon får inte på grund av avund eller hierarki briljera. Postbåten kommer två gånger i veckan. Ingen ogift man får landstiga.

Maren trodde det var fråga om veckor, men det framgår småningom att det kan vara fråga om många, många år.

Flera av hennes förestående kamrater är redan mogna kvinnor. Flickorna är här förvarade och undangömda i väntan på en ny lag.

Kvinnorna blir efter Marens uppdykande och ifrågasättande vänner. Efter många om och men.

De genomskådar allt mer systemet och personalen. Gör uppror eller försöker rymma i enlighet med genialiska planer.

Följderna är tragiska, de nya insikterna är hjärtknipande.

Filmen ”De ostyriga” är i sin berättartekniska minimalism och lågmäldhet direkt gripande. Regi och manus är habila; Malou Reymann är skicklig och erfaren.

Filmen är konventionellt och sävligt berättad, lite redovisande och med tidens bildspråk; mera sägs än visas.

En parentes: musiken filmen igenom låter som om någon i bakgrunden övade på instrument, påminner om hur långt från stadens jazz vi befinner oss.

Informationen läggs fram i lämplig takt och en framåtrörelse hålls vid liv: Vi hålls nyfikna. Skådespeleriet är enastående.

De agerande visar utan åthävor stora och varierade känslor. Också föreståndare har dolda känslor och behov; andra har motiv och fuskar med bevis.

En historisk film som berättar en hel del om klimatet av i dag.

Den unga Malen har intelligenstestats; testet var av samma kaliber som vissa presidenter utsätts för: räkna upp veckodagarna i rätt ordning, vilken är katt, vilken hund, på bilderna.

Maren vägrar svara, tror det är ett skämt och diagnostiseras sinnesslö. Och det håller överläkaren fast vid, i väntan på den nya lagen han arbetar för.

På trettiotalet trodde man också i Danmark att tvångssterilisering (av kvinnor) är lösningen på alla sociala problem.

Pressbild

Om man har svårigheter med ”Take That”-musiken och musikerna, går mycket vackert en förbi i ”Greatest Days”.

Filmen som är en musikal bygger på en teaterversion från 2018. Fem sextonåringar är 1993 i norra England förtrollade och förförda av ett pojkband, i filmen kallat ”The Boys” som är inspirerat av ”Take That”.

De sjungande och dansande männen dyker upp över allt vem vet var i flickornas fantasi i löjliga dansnummer i köksskåpen eller under täcket. Flickorna är absoluta bästisar och de vet hur de vill njuta av livet och ungdomstiden: Swing it, mossiga föräldrar.

Fyra av de fem träffas 25 år senare. Huvudpersonen Rachel är nu avdelningsskötare, hon vinner ett pris, en resa och en konsert: ”The Boys”! I Aten. Rachel (Aisling Bea) som är den bästa karaktären och skådespelaren i filmen bjuder sina forna kompisar med till Grekland. (Långt ifrån ”Mamma Mia”).

Filmen är fartfylld och spektakulär och dansandet på flygfältet är riktigt bra musikal. Av Aten har vi eller väninnorna inget utbyte.

Musiksmaken är delad. Och när en viss musik väsnas i 1 timme 52 minuter påverkar den oss och vår syn på bild, skådespeleri och – allt.

Men men och och: Skådespelarna är i regi av Coky Giedroyc fräscha och roliga och de lägger fram djupa sanningar om livet, och djupa känslor i livet i ett samhälle. Onekligen och i överensstämmelse med det genomtänkta manuset av Tim Firth.

Krister Lindberg

Dela artikeln