ÅU 02.06.2022 16:00

I början av dramat ”Solens barn” från Iran sägs att filmen tillägnas världens 152 miljoner banarbetare och alla dem som kämpar för deras rättigheter. I centrum för berättelsen står tolvåriga Ali (Roohollah Zamani) och tre vänner i varierande ålder. Inledningsvis stjäl de bildäck av vissa märken.

Parallellt gör de andra sorters grovjobb för skumma företagare i däcks- och narkotikabranschen. Alis mamma är fastbunden på ett sjukhus, pappan försvunnen. Allas fäder är frånvarande av olika orsaker; droger till exempel. Småpojkarna, och i filmen också en liten flicka från Afghanistan, måste försörja sig själva.

Pojkarna får av en gangster ett uppdrag. De ska gräva fram en skatt begravd under en begravningsplats. Enda sättet att nå skatten är att gräva en tunnel under en skola och via avloppen ta sig fram under gravarna. Första hindret är att bli antagen som elev i en viss skola.

Mest iögonfallande i filmen är aktörerna; nästan alla är gatubarn. De spelar så att säga sig själva och mycket övertygande i regi av en lyhörd Majid Majidi.

De vuxna är skådespelare, också de skickliga, somliga som skurkar andra som verkligen empatiska. Skolan filmen utspelar sig i och under är privat och beroende av privata bidrag.

Skolan hyser gatubarn. Via den skolan med hundratals elever i olika åldrar har många kunnat ta sig vidare, till fina skolor eller idrottshögskolor, överraskande många barn är mycket begåvade.

Filmen är som ett pojkäventyr; jakten på skatten. Jakten på en dröm. Pojkarna utsätts för hinder och konflikter i tunnelgrävandet, och i klassrummet.

Och konfrontationer med rektor eller vaktmästare. Alis kompisar är begåvade. Alltså har de tillträde till bättre skola eller finare fotbollsplan och Ali förlorar arbetskraft. ”Solens barn” berättar parallellt och skickligt flera historier. Ali, barn och vuxen på samma gång.

Ali som med energi slutför sitt omöjliga uppdrag i kloakerna. Skolan. Skolans öde och skolans (delvis) allt uppoffrande personal. Många nyanser av samhället i Iran.

Nyanser; för oss okända Majid Majidi är försiktig i sin samhällskritik och har därför fått fritt filma i sitt hemland. Filmen är vacker och tankeväckande. Misären finns där men mera antydd.

Men när vi ser efter ser vi klasskillnader, flyktingskap och kriminalitet gentemot osjälviskt arbete för jämlikhet.

Pressbild

”Operation Mincemeat” är en fascinerande och absurd berättelse. Och sann. 1943 ville de allierade få bort tyskarna från Sicilien så de kunde via ön inta södra Italien.

Churchill föreslår: lura nazisterna till Grekland i stället. Brittiska underrättelsetjänsten skapar grupp XX (20) där bland andra berättaren Ian Fleming ingår.

I månader planerar XX i minsta minimala detalj följande: Ett lik förklätt till brittisk officer förses med hemliga men falska dokument förs till spanska kusten där det hittas av tyska agenter.

Hitler sväljer betet med hull och hår, flyttar sina trupper och resten är historia (det också).

Detta är inte film trots att John Madden är berättelsens regissör. Tillspetsat: Oengagerade skådespelare står på en teaterscen och läser direkt ur historieboken och berättar alla detaljer. I kritiska situationer sätter de sig ner och ber och vips ringer telefonen; allt väl. Colin Firth har huvudrollen.

Han är i en sidointrig betuttad i Penelope Wilton, så ock en annan officer; ett triangeldrama och en romans lika torr som vitsen om pojken som säger att ”hum hum är väl inte att tänka på” efter att ordlöst i timmar följt flickan hem.
Inget är vad man tror inom underrättelsetjänsten men allt är förutsägbart och ointressant i den här tråkiga filmen.

Mest intressant är att försöka komma ihåg i vilken BBC-serie den och den duktiga skådespelaren agerade senast.

Filmen är som ett pojkäventyr; jakten på skatten. Jakten på en dröm. Pojkarna utsätts för hinder och konflikter i tunnelgrävandet, och i klassrummet.

Och konfrontationer med rektor eller vaktmästare. Alis kompisar är begåvade. Alltså har de tillträde till bättre skola eller finare fotbollsplan och Ali förlorar arbetskraft. ”Solens barn” berättar parallellt och skickligt flera historier. Ali, barn och vuxen på samma gång.

Ali som med energi slutför sitt omöjliga uppdrag i kloakerna. Skolan. Skolans öde och skolans (delvis) allt uppoffrande personal. Många nyanser av samhället i Iran.

Nyanser; för oss okända Majid Majidi är försiktig i sin samhällskritik och har därför fått fritt filma i sitt hemland. Filmen är vacker och tankeväckande. Misären finns där men mera antydd. Men när vi ser efter ser vi klasskillnader, flyktingskap och kriminalitet gentemot osjälviskt arbete för jämlikhet.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln