”Vi”, det där förbannade dragspelet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland hoppar man till lite av ordet ”vi”. Då, när vi levde på savannen, hör jag någon säga. En expert i medicin, som har ett ärende. Men tilltalet är som i ett slentrianproducerat barnprogram. Övertydligt och förenklat.
Tonen får en att söka i minnet, men inget vi och ingen savann finns där. Experten avsåg människosläktet. Just här handlade det om kroppens sätt att processa födan, utvecklat enligt ett rörligt liv och inte ett stillasittande.
Då, när vi levde på savannen … Det sätter ens förmåga till identifikation på prov. Ofta räcker den inte så långt. Men det vore väl bra om man genast nån sa ”vi” såg framför sig hela mänskligheten och ända bort till Homo Sapiens första steg, eller längre. Och lika långt framåt.
Svårt är att föreställa sig själv i relation till det förflutna, svårt är att föreställa sig i relation till den mänsklighet man delar boyta med 2020. Svårt är att tänka på 2050, 2100, 2200 …
I mars när smittan på allvar kom till Finland minskade nyheterna från världen i ett slag, såvida de inte handlade om viruset, hur det hotade oss. Det går fort att krympa perspektivet. Hur det gick i världens krigszoner, hur det gick i flyktinglägren som också finns på vår kontinent, för asylsökande, för offer för översvämningar och andra katastrofer, det lämnades utan intresse. Ett visst mått av skam klibbar fast vid det.
Och vad känner vi när vi ser massbegravningarna i Brasilien? Tur att det inte är vi? Vad kände vi när vi såg de ändlösa liktransporterna i norra Italien? Jag vågade nästan inte titta.
”Vi”, det där förbannade dragspelet. Om vi lärt oss något av pandemin är det vilka vi är och kan vara.
”Vi” kan vara något kallt uteslutande, det visar siffrorna i statistiken över virusets offer. De siffrorna ger en tydlig bild av vilka slag av ojämlikhet vi tolererar. Har tolererat, i alla fall fram till nu.
Och ”vi” är en riktig skälm. I juli suckar en företagare i bärbranschen av lättnad över att plockare från Thailand får lov att resa in. Hjortronen är inte längre aktuella, men än kan utländska plockare göra stora vinster, säger denna företagare.
Där hoppade man också till, för genom åren har det framgått att plockarna och de som plockarna plockar åt just inte har sammanfallande ekonomiska intressen. Något ”vi” kan man inte hitta där. Att plockarna kan leva under smittsäkra förhållanden i Finland hoppas man någon är satt att övervaka.
”Smittspårare, det vore ett fint yrke för framtiden”, sa Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, kritiker av Sveriges coronastrategi och sommarpratare denna vecka i Sveriges Radio.
Olsen hyllar Finlands väg, att man slår ner viruset, gör allt för att begränsa spridningen, framför allt att man handlar. Det är trevligt att höra, men under smittosamma sjukdomar ska man akta sig för att leva på självbelåtenhet.
En andra våg? Det tror han inte riktigt på. Och vad betyder riktigt det, en andra våg? Viruset väller ju inte fram som havet, eller som dimmorna i en Stephen King-film, det sprider sig genom mänskorna och det de gör.
Vi har lärt oss något om att skydda oss själva och andra på bästa sätt. Då vore det väl bäst att använda den kunskapen. Och tänka framåt: på hösten, på nästa år, på nästa generation.
Olsen påpekar att pandemi och klimatförändring är två sidor av samma mynt. Biverkningar av att vi exploaterar klotet utan tanke på konsekvenserna. Vi är för begivna på kött och olja och konsumtion. ”Vi tränger ut. Och vi dödar”, säger han. Han säger ”vi”.
Men rädslan, den är ju värre än pandemin – det har man läst i insändarspalter under våren. Jag tror inte alls på det. Däremot vore det bra att jämna ut rädslan, så alla var lika rädda. Om sig, och om andra.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.