Nu reser vi igen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
År 2020 har varit ett annorlunda år, det torde de flesta hålla med om, och annorlunda har också sommaren 2020 varit. Till det som skiljer sig från tidigare somrar hör rörelsemönstren. Förändringen har förvisso skett av tvång, men personligen har jag med stort intresse följt med diverse utflykter som bekanta har gjort runtom i landet.
En god förberedelse för sommarens rörlighet var karantänvåren, då knappt en naturstig eller ett utsiktstorn i Åbo-regionen förblev outforskad. Rapporteringen innefattade ett utbyte av erfarenheter och gav inspiration att upptäcka näromgivningen med nya ögon. Även jag lät mig i teorin inspireras, trots att jag i praktiken sällan kom mig iväg längre än till den lokala stranden eller Idrottsparken tvärs över gatan.
Sedan kom sommaren och semestertiderna som gjorde att de som inte hemestrade började göra längre utflykter sedan reserestriktioner inom landet upphävdes. Skärgården har varit lika starkt representerad som varje sommar, borta är de vanliga somrarnas bilder av Medelhavets sandstränder och europeiska metropoler. I stället fylls de sociala mediernas flödena av bilder från Finland.
Tidvis får jag intrycket att bekantskapskretsen har rest iväg till östra Finland i en enda lång karavan. På en enda dag lokaliserade jag hela tre av varandra oavhängiga individer uppe i Puijo-tornet i Kuopio och lika många som beundrade det fantastiska landskapet från klipporna i Koli. Andra rör sig i områdena kring Saimen, i Punkaharju och inte minst i Nyslott som med Olofsborg som majestätisk fond pockar på en första plats i serien mest fotograferade byggnader.
Att öppna Instagram eller Facebook har varit som att hamna rakt in i en exposé över Finlands mest kända nationallandskap. Här återkommer samma vyer som jag minns från de vykort som man fick förr i tiden, vilket samtidigt är en vag påminnelse om en fjärran barndom då få reste utomlands men bilsemester i hemlandet var vardag.
Själv hakade jag på en annan karavan som riktar sig norrut mot Lappland och Nordnorge. Efter att genom hela juni ha beundrat vackra bilder av folk på diverse fjälltoppar och fjordstränder bokade jag in en rundresa. Jag lockades av att se Lappland och midnattssolen, ett inre behov som har existerat länge men som en ”normal” sommar aldrig verkar nå en topplacering på förteckningen över resmål. Det gällde att passa på när alternativen sinade, ett resonemang som den här sommaren är vanligt.
I norr var det som om jordens plötsligt skulle befolkas enbart av finländare och norrmän. Borta var i stort sett alla utlänningar som vanligtvis utgör en betydande del av turistströmmen, inklusive grannarna i väster. Vid Treriksröset frågade en liten pojke – uppenbart medveten om diverse restriktioner – oroat sin mamma om de verkligen skulle runda stenen också på den svenska sidan. Trängsel var det också, inte minst i Kilpisjärvi som plötsligt blivit en av de få vägarna till Nordnorge då trafiken över svenska gränsen är begränsad. Där, liksom på många andra håll i landet, ringlade köerna långa till byns enda mataffär och bensinmack.
Visst verkar driften att få miljöomväxling och komma bort från vardagskvarteren, om så än för en kort tid, vara ett tidlöst fenomen som inte precis försvagats efter en vår då vi rört oss mindre än någonsin förut. Redan på 1800-talet fylldes lokaltidningarna sommartid av annonser om utflykter som man kunde göra i Åbo-trakten och den åboländska skärgården.
Här förmedlas en idyllisk bild av den avkoppling som blott några timmars ledighet från det dagliga knegandet kunde erbjuda. Då skulle man passa på att komma iväg med någon av de många lustbåtarna för att andas frisk sjöluft. Då liksom nu omfattade resandet även en klassaspekt. År 1887 skriver Åbo Underrättelser att ”äfwen den arbetande klassen” hade för vana att göra utflykter till landet och att arbetarna ofta sågs i ”gröngräset kring sina medförda mackor” i synnerhet på Hirvensalo.
Det har förvisso delvis varit påtvingat, men uppenbart har många den här våren och sommaren lärt känna både sin egen region och Finland på ett sätt som utan en pandemi kanske inte hade blivit av. Flera bekanta har närmast skamset medgett att de rest vida runt i världen men känner Finland betydligt sämre.
Något trevande har många åkt iväg, men i just detta syns också en upptäckandets glädje. Själv ska jag snart börja förbereda mig för följande rundtur som riktar sig till Savolax. Kanske kan jag i sinom tid bidra till det bildflödet med en avbildning av en insjö eller två – möjligtvis rentav av Olofsborg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.