Galleri: Vikten av det obetydliga
Detaljerat måleri. Visas på Titanik.
Titanik
Nabb + Teeri, Yhä vähemmäisen kartoitus.
2–25.2.2018
Obetydliga detaljer gör helheten
Konstnärsduon Nabb + Teeri har jobbat ihop sedan 2008. Jag minns dem bäst från 2013 då de blev valda till årets unga konstnärer. Då som nu imponerar de med sin intellektuella, knivskarpa samhällskritik.
Utställningen ”Yhä vähäisemmän kartoitus” (ungefär Kartläggning av det ännu obetydligare) har ett intressant upplägg. En vet inte var en ska börja när en kommer in i Titanik, men det har heller ingen betydelse var en börjar.
Allting hänger ihop och verken är ordnade i tematiska helheter som flyter in i varandra. Valen av material har stor tyngd i utställningen. Ingenting är slumpmässigt, utan allt är noggrannt utvalt och välplacerat.
Två saker är kännspaka för Nabb + Teeri. Det ena är användingen av skräp och upphittade föremål, det andra är otroligt detaljerade, fotorealistiska målningar. Båda dessa finns med i Titanik. De har till och med återanvänt sitt eget material från tidigare utställningar.
”Yhä vähemmäisen kartoitus” har två genomgående teman, ryggradslösa djur och en slags dekomposition av verkligheten. Snittpunkten ligger i de ryggradlösa djurens perspektiv på vår omgivning, vilken skiljer sig markant från vårt. Främst på grund av deras storlek men också på den fysiska positionen de kan ha i ett rum. De kan röra sig på sätt som verkar gå emot gravitationslagen.
Donna Haraways artikel Tentacular Thinking: Anthropocene, Capitalocene, Chtulhucene hänger i galleriets fönster. Den leder djupare in på det ryggradslösa temat. Vid första anblick verkar det vara en utskrift, men det är en kopia gjord för hand.
I artikeln frågar Haraway vad som händer när organismer plus miljöer inte längre kan bli ihågkomna. Den samma frågeställningen genomsyrar Yhä vähemmäisen kartoitus.
I målningarna bryter sig arbetsrummet loss ur sin omgivning. Verkligheten faller sönder och deformeras. Motivet blir som ett detaljrikt minne ur en dröm. Är det det obetydliga eller det viktiga som blir kvar? Eller är det obeydligt vad som blir kvar? En kan tänka sig att det är de ryggradslösa som studerar sin omgivning, med ett fragmenterat resultat.
Samma sak händer i den 30 min långa 3D-animationen. Där varvas sönderfallna drömlandskap med verklighet på micronivå. Ljudspåret är högläsning ur en resedagbok. Resenären funderar på de ryggradslösa, på sin omgivning och vetenskapliga upptäckter. Det lönar sig att se hela animationen, då den bidrar till att förstå utställningen som helhet.
På vilket vis är det här då samhällskritik? Kritiken ger sig till känna genom temana. Animationen berättar om problem med plast i havet och i en skärm av kapaskiva finns gångar gjorda av plastätande larver. Nabb + Teeri påvisar vikten av de obetydliga detaljerna för helheten. De understryker att ekosystem fungerar tack vare alla dess små bitar. Ser en inte helheten blir detaljerna obetydliga.
Utställningen med den underliggande kritiken öppnar sig inte helt lätt för besökaren. En måste går runt, titta och fundera. En får försöka koppla ihop information från de olika tematiska helheterna. Ungefär som att sätta ihop den upplösta verkligheten på nytt efter eget huvud.
Julia Nyman
Skriver konstkritiki ÅU
en gång i månaden
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.