Freja Rudels 06.08.2023 12:00

Wenzel Hagelstams person bjuder på en intressant blandning av exklusivitet och folklighet.

När Dan Kronqvist skriver fram hans memoarer är tonen lika pratigt anspråkslös som bedrifterna är säregna. Här finns rum för både passion och reson. Det är betryggande tillrättalagt, men också ögonöppnande om tidens gång, affärers kulturella och sociala dimensioner och tingens mångfasetterade funktioner.

”Wenzel Hagelstam – en antikhandlares memoarer” är skriven på beställning av WSOY och ges ut på både finska och svenska. Författaren, den pensionerade Hbl-journalisten Dan Kronqvist, gör som David Lagercrantz gjorde med Zlatan och Staffan Bruun med Wiklöf, han träder tillbaka och låter sin huvudperson hålla monolog. Det är både fungerande och aningen frustrerande.

Kronqvist hittar en ton som känns äkta. Närvaron är stark i det anekdotiska berättandet. Privat varvas med professionellt, kuriosa med livsvisdomar och möten med introspektion.

Mycket hade dock kunnat fördjupas och somt kanske sållas bort. Ibland önskar jag att journalisten Kronqvist hade trätt in och frågat och kanske också ifrågasatt.

Tony Kronqvist

Hagelstam poängterar att han värdesätter det äkta, både när det kommer till saker och till människor, men han understryker också att man inte behöver berätta allt. Att jag hade velat att Kronqvist hade pressat på lite mera handlar inte om att jag misstror Hagelstam, utan om att jag gärna hade kommit längre in på de ställen där det bränner. Allt behöver man förstås inte berätta, men stundtals hade jag önskat mig mer av reflektion och mindre av meritlista och namedropping.

Samtidigt är det svårt att säga vilka av alla meriter som kunde ha undvarats. Det är en säregen bukett av erfarenheter som Hagelstam har att visa upp, från bakgrund till livsväg och livsval. En uppväxt på Bulevarden i ett borgerligt hem med adliga anor, kryddad med en adoptivfar i Paris och konstnärliga sökare till förfäder, låter vid första anblicken som bäddat för framgång.

Hagelstams minnen vittnar dock om hur knappt också de välbeställda hade det under kriget och åren efteråt. Även om han rustades med kulturellt kapital och disciplinerad fostran framstår barndomen som torftig på lek och kärlek. Efter skolan kom man hem. Barn och föräldrar åt skilda från varandra. Den sjukliga mamman födde barnen men överlät omsorgsansvaret på barnsköterskan Karin. Hon sydde mjukisdjur åt den femhövdade syskonskaran och ”stod alltid för allt det mjuka i våra liv”. Mellan raderna kan man ana stråk av tragik, men det är inte sådant Hagelstam dröjer vid. Hans glas är halvfullt, inte halvtomt.

Om barnet Wenzel aldrig riktigt tycks ha fått vara barn, så är det med ett barns nyfikenhet och iver han tar sig an vuxenlivet. Det är inte någon målmedveten karriärplanering och gedigen utbildning som gör honom till banbrytande antikhandlare och medieprofil, utan kringelikrokar via försäljningsjobb i telekombranschen och en tid som svetsare i Göteborg. Antikviteterna var ett intresse som så småningom tog över livet. Men Hagelstam har en förmåga att värdesätta vägen dit. Svetsandet framställs aldrig som något nödvändigt ont, utan som en omistlig erfarenhet.

Någonstans här hittar man hjärtat i den sympatiska personlighet som charmat hela finska folket trots dålig finska och exklusiva anor. Hagelstam verkar uppriktig intresserad av människorna han möter, oavsett bakgrund. Och han tycks rustad med den sällsamma självkänslan och integriteten som gör att man inte behöver sätta sig på några höga hästar.

Memoarerna kan läsas på flera nivåer, för personporträttet eller tidsskildringarna, som historik över antikbranschen i Finland och som reflektion över relationen mellan människan och tingen. På den sista punkten uppvisar Hagelstam en intressant dubbelhet: å ena sidan har han vikt sitt liv åt tingen och deras värde, å andra sidan betonar han gång på gång att det är människorna som är det betydelsefulla, att det är människorna som avgör och upprätthåller tingens värde och skapar mening i och kring affärerna.

När han dryftar den framgångsrika långköraren ”Antiikkia, antiikkia” som gjorde honom till Wenzel med hela Finland är det förmågan att knyta kontakt och få igång ett samtal med de medverkande som han upprepade gånger lyfter fram som hemligheten, inte värderingen av tingen som tagit dem dit.

Visst är många av mötena Hagelstam redogör för fascinerande. Men det riktigt intressanta är ändå hur det är sakerna som får det mänskliga att framträda och människorna att glimma till. Det gäller också för Hagelstam själv som blir som mest trollbindande när han berättar om konst och om konsten att värdera.

Efter att ha läst ”En antikhandlares memoarer” inser jag att beredskapen att kliva in där någon just dött för att värdera kvarlåtenskapen förutsätter en besynnerlig kombination av själavård och affärssinne. Och jag påminns om hur mycket mer än pengar som rör på sig vid affärer. Hagelstam har hittat vänner i slott och koja, bland olika kulturer och i många av världens hörn.

Mycket kritiskt tål sägas om konsumtion, men effektivare brobyggare mellan människor får man leta efter.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln