Ann-Christine Snickars 22.11.2021 18:00

”Tove Jansson – visdiktaren” hade urpremiär på Svenska teaterns Amos-scen vintern 2020 och nypremiär på dess stora scen i november samma år. Det är en produktion som fungerar i intimt format, men publikintresset kräver stor salong.

När Emma Klingenberg och tre musiker gästspelade på ÅST var salongen välfylld. Publiken har av allt att döma hållit utkik under de föreställningsfattiga månaderna. Åbo minns också Klingenberg som Edith Piaf på ÅST-scenen för fyra år sen, en kombination som gav gåshud.

Men är inte Tove Janssons visskatt redan söndersjungen? Icke. Och när Emma Klingeberg började kartlägga vismaterialet hittade hon också tidigare oanvänt stoff. Toves förälskelse i Vivica Bandler resulterade i en flod av vistexter, av vilka en del fick ett fortsatt liv i nya sammanhang.

Historien med Bandler blev kort, men vänskap och samarbete präglade senare relationen. Frågan är om Mumintrollens liv utanför böckerna skulle vara så livaktigt är i dag om det inte fått en första skjuts på teaterscenen.

Konserten går på lite över en timme, och den tiden går fort. Den upptar femton nummer, varav ett är en snabbspolning av ett helt manus, ”Muminäventyret”, där Klingenberg smakar på alla roller och musikertrion håller jämna steg.

Men bara en del av sångerna tangerar Mumin, konserten tvinnas i stället ihop av glimtar från Tove Janssons liv och arbete, relationer och familj. Känslospektret är stort och scenföreställningen har en självklarhetens dramaturgi. Det är lätt och det är allvarligt och fritt från sentimentalitet och den lite baktunga nostalgi som man brukar ösa på med i till exempel i ”Höstvisa”.

Nu känns ”Höstvisa” alldeles ny, inte minst för att Emma Klingenberg redovisar en (ganska petnoga) ändring som Tove Jansson senare ville ha med i texten, men som aldrig fastnade.

Den ständigt rörliga, arbetande och bearbetande Tove stiger fram och Emma Klingenberg följer den energin. Det är roligt och respektfullt, hennes Tove är sofistikerad, men inte fin i kanten.

Föreställningen börjar förresten med ett sjömansvisepotpurri, publiken får sjunga med om den vill, som en hedersbetygelse till Tove och dragspelet. Avstampet visar vägen: visorna berättar om frihet och förändring och en hunger efter att få vara med.

Scenmusikerna Kristian Nyman (mest på piano), Heikki Pohto (mest blåsinstrument) och Sampo Sundström (gitarr och mycket annat) är väldigt lyhörda, de tar och ger plats, plockar upp minsta nyans. Det sömlösa musikarbetet vilar också på arrangemangen, som är av Ralf Nyqvist , han står för nästan alla.

Allmänheten harvant sig vid att tänka på Erna Tauro när man talar om musiksatt Tove Jansson-material. Men det finns mer och annat. En del texter är till lånade melodier, som till exempel ”Stora mymmelvisan” som har en Povel Ramel -låt som melodi och sjungs uppsluppet triumfatoriskt.

Under Tove Janssons livstid räknades det som vi vet först som kriminellt och sen som en diagnos att bli kär i nån av samma kön. Nu förhåller sig heterovärlden till det lika välvilligt som tanklöst, ser lite självbespeglande avundsjukt på den spänning man läser in där. Den sortens fånighet finns det också en Tove Jansson-beredskap att sopa bort, en hejdlöshet med artiga undertoner som Klingenberg perfekt plockar upp.

Allra vackrastär kanske ett av extranumren, ”Novembervisa”, med text från 1947 och musik av Emma Klingenberg själv. Den beskriver en ensam, längtande höstkväll med ett glas rom som rekvisita. Så ringer plötsligt telefonen och en älskad människa vill träffas.

Bland Tove Jansson-visor är den ny. Den framfördes också i fjol som en del av Yles självständighetsdagsfirande, och har lämnats som klipp på Arenan för var och en att avlyssna.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln