Johan Franzén 24.06.2023 05:00

”Staten har skuldsatt sig med nästan en miljon i timmen, under se senaste sju åren, natt som dag, vardag och helg. [konstpaus] Så här kan vi inte fortsätta. Pengarna tar slut.”

Sålunda skrämdes och ljög dåvarande statsministern Juha Sipilä i sitt tal åt folket, med beklagande röst, hösten 2015. Måttstocken sju år, bekant från Moseboken, ett arkaiskt bibliskt tal. Josef. Egypten. Sju goda år. Sju onda år. Men var det därför Sipilä mätte från 2008? Knappast.

Hösten 2008 gick Lehman Brothers i konkurs. En snabbt eskalerande finanskris hotade stjälpa hela världsekonomin. Där gick startskottet för loppet mot större statsskuld. Vad är sambandet, och vad ljög Sipilä om?

I USA kan du kvittera bostadslånet genom att lämna nycklarna och ägandet åt banken, om du inte kan eller gitter betala. Det var precis vad folk som blivit pådyvlade lån med vansinniga räntetrösklar gjorde i stora skaror. Lehman Brothers föll för att en hel massa skuldsedlar förlorade värde snabbare än en katta nyser.

Bostadspriserna rasade och drivhjulet deflation gick igång med förkrossande massa. Den amerikanska konsumenten, den globala ekonomins motor, hostade.

Ur världsekonomin pyste massiva mängder pengar, ty pengar är skuldsedlar, skuld är pengar. Det gällde att göra någonting för att hålla ekonomin igång. Världen över gick penningpumparna igång, och de har sjungit i ett sedan dess.

Pengarna på ditt bankkonto kan ta slut. Men inte i en nationalekonomi. När det gäller den stora bilden är det mera frågan om vem som bär skulden, och vem som bär fordran.

Finlands statsskuld låg 2022 på omkring 52 procent av BNP.

Då Sipilä 2015 ljög att pengarna skulle ta slut, låg den på cirka 47 procent.

2008 på cirka 28 procent, och 1944 låg den på cirka 71 procent.

BNP kan inte växa, om inte det så kallade ”skuldberget”, även känt som ”pengarna”, växer. Jämför Finlands tal med t.ex. USA, cirka 116 procent, eller Japan, cirka 239 procent, eller Ryssland cirka 12 procent.

Betyder detta att Ryssland har den starkaste ekonomin? Naturligtvis inte.

Finland betalar omkring tre procent på nya skuldsedlar (mindre på gamla).

Realräntan är alltså negativ. Inflationen äter mer av skulden än vad den växer av ränta.

Styrkan i en ekonomi hänger mest på vad som gjorts med med pengarna. Investerar vi dem väl, eller inte?

Exempel på investeringar är utbildning, infrastruktur (t.ex. vägar, hamnar, byggnader) och socialt kapital (vettigt regelverk, välfärd, brottsförebyggande, och allt annat som stärker medborgarnas tillit till varandra och samhällets institutioner).

Sånt som inte kan räknas som (kloka) investeringar är t.ex. understöd till dödsdömda branscher och till entiteter som inte har någon som helst vilja eller driv att bidra till det gemensamma goda, skärpande av straff på många brott (t.ex. längden av fängelsestraff), understöd till politiska partier som driver polemisering, allt som inte återbetalar sig i någon som helst form.

När politiska partier flaggar för en stark ekonomi genom att balansera budgeten, ska man titta kritiskt på vilka åtgärder de driver, inte deras löjliga skrämselfloskler.

Av Sipilä minns vi bäst de irriterande kiky-timmarna, som inte ökade någons produktivitet. Men Sipilä hade vind i seglen av susandet från penningpumparna (det vill säga en gynnsam ekonomisk konjunktur). Nu verkar det bli (den idiotiska) självriskdagen som kliar i folkhalsen.

Ekonomi är viktigt, men inte huvudsaken.

I senaste regering gasade SFP på jämte grönvänstern med diverse suspekta stöd, och nu motorbromsar man med Orpos och Purras växelspakar på viktiga investeringar. Förvisso ter sig den bästa positionen för att hålla inskränkta ”sannfinländare” i schack vara att tvinga dem till vettiga kompromisser. Men kommunikationen till folket kunde, och borde, vara bättre.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.

Johan Franzén
Kapitalförvaltare och medieföretagare

Dela artikeln