ÅU 15.09.2022 20:00

I dokumentären ”The princess” berättar regissören och manusförfattaren Ed Perkins om prinsessan Dianas liv i offentligheten, framför de tusentals kamerorna. (Filmen är till stor del en kritik av paparazzi). Berättelsen är kronologisk; från förlovningen till bilolyckan i Paris.

Ed Perkins har haft tillgång till många arkiv och stora mängder bevarade rörliga bilder; film, video, nyhetssändningar och studioprogram.

Skickligt har han valt talande bilder, bilder som passar hans syfte. Skickligt har han redigerat materialet och skapat en unik rytm. Också ljudspåret imponerar, rösterna och all musik av alla de slag. Alla ljud och alla bilder är från då.

När vi ser filmen är då nu, och det fascinerar. Röster i radio och tv och röster, kommentarer, åsikter på gatan.

Och närbilderna på ansiktet! Linjärt berättat ser vi hur blicken förändras; bara blicken berättar mera än tusen ord. Prins Charles blick och mungipa i närbild är avslöjande.

De ständiga och överallt filmandet och fotograferandet illustrerar Perkins symboliskt med levande bilder på klassisk brittisk jakt med hundratals hundar som ränner iväg och till slut sliter sitt byte i stycken.

Det eldfängda i äktenskapet och i kungahuset illustreras med nyhetsinslag från branden på Windsor Castle.

Inget nytt i dokumentären men filmen ger en fin inblick i tidsandan med de utsökta och rätt valda, subjektivt valda, bilderna och vinklarna, ihopklippta med rytm och tempo som suggererar.

Övriga premiärer

”Tre tusen år av längtan” är ”Mad Max”-regissören George Millers egna och egendomliga version av Aladdin och anden i flaskan. Filmen inleds visuellt intressant; annorlunda bildtänkande i bilder, bildvinklar och klipp samt i bild en alltid fascinerande Tilda Swinton . Resten av filmen innehåller påkostade bilder och trickfilm men det mesta pratas sönder.

Pressbild/Filmikamari

Filmens premiss är berättelsernas förmåga, till vad som helst. Tilda Swinton är professor i narratologi och vet allt om berättelser, och den vägen om alla faror med de tre önskningarna anden i flaskan, Idris Elba , erbjuder i utbyte mot frihet.

Anden, i den här berättelsen kalla ”Djinn” hittas i en flaska som putsas i ett hotellrum i Istanbul; kammarspelet kan börja.

Anden Idris Elba berättar för Tilda Swinton om tretusen år instängd i en eller annan butelj. Om stunder i frihet och om de stackare, allt från forna drottningar till slavar, som önskat fel.

Men enär det är en berättelse om narratologi tillintetgör berättaren det visuella i berättelsen; pratet förstör bilden och förförelsen. Så och rytmen och strukturen; samspelet bild och ljud. Fina skådespelare och snygga och sexiga bilder, de också, om vi lägger dövörat till och ser dem.

Dokumentären om Dawid Bowie av Brett Morgan höjs till skyarna, eller inte.

Filmen är annorlunda, den har musikvideons brist på dramaturgi; ingen trygg struktur. Det elliptiska berättandet imponerar på somliga, irriterar andra.

Dock innehåller berättelsen mängder av Bowies musik och bandade konserter. Plus, helt utan kronologi, huvudpersonens djupa tankar om livet och existensen. Någonting hos David Bowie och någonting i hans musik måste väl imponera på någon?

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln