När jag svimmade på ÅST
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det som mest brukar hända herrskapsdamer i svartvita filmer hände nyligen mig mitt på blanka eftermiddagen.
Jag svimmade på teatern. Av obehag.
Lyckligtvis var det på Åbo svenska teaters studioscen och vi satt på främsta raden. Därför lyckades mitt sällskap ganska diskret baxa ner mig i liggande ställning och få upp mina fötter i höjdläge.
Ingen behövde ropa ”Var är luktsaltet?” eller avbryta föreställningen.
Vi lever i en tid där många talar med stora bokstäver. Allt färre skeenden låter sig enbart anas. Det ska vara oneliners, stora känslor och tydliga budskap.
Konstarterna däremot kommunicerar gärna med fler nyanser. Inte alltid och inte i alla format. Men det som förmedlas utan att skriva mottagaren på näsan gör ofta ett djupare intryck.
Den colombianska konstnären Doris Salcedo vann nyligen ett av världens största bildkontspriser med ett verk som består av 37 ton av gerillasoldaters vapen. Oskadliggjorda, nedsmultna och gjutna till 1296 golvplattor. Som går att trampa på.
I en intervju i Helsingin Sanomat (4.2 2020) citerar Salcedo den argentiske författaren Jorge Luis Borges: Konsten ska föra dig nära insikterna. Men inte avslöja dem.
Om en vecka ska jag gå på teater igen. Kanske jag ska packa ner luktsalt?
Jag se den socialrealistiska ”Bomullsängeln.” Jag förbereder mig på svåra förlossningsscener och döda spädbarn.
Ifall mitt låga blodtryck tänker göra sig påmint även på Wasa Teater ska jag tänka på romanen som pjäsen baserar sig på. Dess författare Susanna Alakoski har ett ärende som stundvis kör över både eftertanke och research. Sånt kan höja blodtrycket hos den som läser.
Skådespelarna måste ha tyckt att de hade en bra dag på jobbet, om publiken till och med svimmar, kommenterade min syster torrt då jag berättade om ÅST-incidenten.
Själv skämdes jag såklart över att ställa till med spektakel (och över att mina väninnor inte fick njuta av slutet av pjäsen ifred).
Men en fråga kan man grubbla över: Var det jag eller det konstnärliga uttrycket som var felkalibrerat?
Eftersom 99 procent av publiken inte svimmade är svaret kanske givet.
I en tid som anklagas för våldsförhärligande underhållning är det kanske trösterikt om något så förment oskyldigt som en sekvens på teatern förmår väcka rent fysiskt obehag hos någon i publiken.
(Jag är övertygad om att många av de påstått avtrubbade skulle vrida sig av obehag inför både det ena och det andra som människor av kött och blod gestaltar på teaterscenen).
Ändå hävdar jag min rätt till att bli tilltalad med subtilare medel.
Då strumpstickorna plockas fram på scenen i närheten av en gravid kvinna som önskar sig missfall, är det inte särskilt svårt att själv visualisera vartåt det barkar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.