PJÄSEN: Miiko Toiviainens svenska monolog om livet som transperson borde särskilt cis-personer se
Miiko Toiviainens monolog om att vara transperson har visats ett par gånger på finska i Åbo, och en gång på svenska.
Den svenska versionen heter ”Det liv som blivit mig givet” och gästade ÅST:s studioscen i lördags. Toiviainen spelar också på svenska, det går utmärkt.
Det är en kort och välorganiserad pjäs, metoden är att inte stanna för länge i någonting utan bejaka rörligheten. Den växlar mellan förtrolighet, folkupplysning, ståupp-skämt, satir, personliga minnen, interaktivitet, sång och recitation.
Introt är en dikt av Katri Vala, den av åtminstone en finsk publik djupt älskade ”Pajupilli”. Den kastas ut som en krok som träffar rakt i hjärtat, dramaturgiskt mycket skickligt, och vad bättre är: den sätter tonen i kommunikationen, en anda av jämlikhet och uppriktighet.
Föreställningens interna manus är en anteckningsbok med minnen och reflektioner, den ökar känslan av autenticitet.
Berättelsen är Toiviainens egen. När han föddes benämndes han flicka, men främlingskapet inför det fanns tidigt. Historien vill bidra med ett hoppfullt perspektiv.
Monologen är resonerande och det biografiska är en röd tråd, men utan att vare sig blåsa upp eller förminska korrigeringsprocessens svårigheter och smärta. I stället ser man krockarna med omgivningen, stora eller små.
En tassig teaterkritiker får illustrera stigmatiserande terminologi
Och varför behöver cis-personer se detta? En orsak handlar om kunskap, både i aspekten information (som alltid behövs), och i aspekten insikt i en fråga som man inte har (eller kan få) egen erfarenhet av – att man ens fattar att sådana frågor finns.
En nivå handlar om adekvat och respektfull beskrivning. På scenen blir det roande gestaltat. Transhöken landar obevekligen på den som använder föråldrad eller stigmatiserande terminologi.
Lika illa är svepande definitioner, kryddade med översvallande men ihålig acceptans. En tassig teaterkritiker får illustrera hur det går till!
En cis-person kan också förstå minoritetsaspekten, utsattheten och de faror en transperson kan tvingas uppleva. Trakasserier och hatbrott är inte okända hos oss. Men hur en minoritet behandlas är allas gemensamma sak.
Alla de här nivåerna gör monologen som hittad för utbildningar från gymnasienivå och vidare, för olika yrkesgrupper och för beslutsfattare. Det är bara att beställa en föreställning!
Alltid viktigt att berätta en individuell historia
Pjäsen är inte polemisk, tar inte ställning till turerna kring translagen.
Men den tar upp begreppet könsdysfori, också det ställvis ifrågasatt. Enligt Toiviainen finns det fördelar med en diagnos, det innebär att man kan få vård och stöd i processen.
Det finns oräkneliga sätt att vara transperson, understryker pjäsen. Därför är det alltid viktigt att berätta en individuell historia.
”Kepeä elämäni”(Mitt lätta liv) heter monologen på finska. Det lyfter det ironiska och lekfulla, glimten i ögat. Den svenska titeln, som går tillbaka på en rad i en av dikterna som citeras, är mer högtravande, men innehållet är lika glatt och gripande för det.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.