Saknar snacken i tamburen

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Monica Forssell är reporter och webbchef på Åbo Underrättelser. ÅU-foto
Bilen som svänger in på gården, stressad mamma möter stressad mamma, fnissiga flickor, bästa vännerna som omöjligt kan avbryta något de har på hälft. Middagsmat ska tillredas, några jobbmejl ännu besvaras, läxor påbörjas, mat lagas och tajmas med fotbollsträningar.
Man hade bråttom men stod kvar i dörren och pratade. En stressad mamma med en annan stressad mamma.
Det var inga djupsinniga utläggningar eller penetrerande samhällsanalyser utan den där typen av prat som går lätt att avbryta, som kommer lätt igång och som går rakt på sak utan rädsla för att bemötas av ifrågasättanden eller goda råd.
Ömsesidiga förtroenden. Några steg, bredvid varandra, i samma riktning.
I något skede försvann de. Barnen behövde inte lämnas av och plockas upp längre och alla ens ärenden flyttade till WhatsApp.
Nu är det lugnt i huset, det finns rum för både ens egna och andras skor i tamburen och de tio jackorna på en och samma knagg (och resten i en hög på golvet) har flyttat ut (med de bästa lakanen och handdukarna).
Och jag saknar snacken. De där oplanerade pratstunderna i all hast med någon i samma båt.
Mest av allt saknar jag förstås de där två unga vuxna som for i väg med delar av ens garderob och numera dyker upp mest då det vankas mat eller bilnycklar.
Men jag saknar också pratstunderna med andra mammor.
Vi satt och applåderade under fotismatcher, sålde bullar på turneringar, skjutsade till och från, stod och trampade utanför träningssalar. Vi hämtade egna barn och andras barn.
Plötsligt är det bara vässade argument, förståndig problemlösning och debatter med vinnare och förlorare som gäller.
Man ska ta ställning, välja sida, tycka till om allt från ansiktsmasker och sopkärl till dammsugare i gästhamnar och presidentens åsiktsfrihet.
Men jag vill prata om hösten och hur det känns att befinna sig i det här ingenmanslandet där inget är som förr, om fästingar och bär och svampar och vad vi på riktigt ska göra när vi blir stora.
Glöm inte det, vill jag säga. Att man inte behöver ha en åsikt om allting och att det kan vara ganska viktigt att växla några ord med en kompis, helt oplanerat och i förbifarten.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.