Varför lyckades vi?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi lär som bekant vara världens lyckligaste folk. Nu tycks vi också ha lyckats speciellt bra när det gäller att begränsa coronavirusets framfart. Den naturliga frågan blir då givetvis: Vad beror det här på?
Det lär bero på att vi så väl har iakttagit de restriktioner och rekommendationer som vår regering har utfärdat i överensstämmelse med sin uppgjorda strategi. Men varför har vi gjort det? Varför denna lydnad?
I svaren på den här frågan hänvisas anmärkningsvärt ofta till vårt folks benägenhet att respektera och lyda överheten. Vi är alltså speciellt lydiga medborgare. Och det ska i sin tur bero på det lutherska arvet i vår kultur. Så sägs det.
Det kan ligga något i detta. Men om förklaringen ligger i det lutherska arvet, har jag börjat undra om det i så fall är speciellt lydnaden för överheten som i dagens läge ger det här utslaget. Kanske det finns något annat element i det arvet som numera utgör en bättre förklaring till att vi så noggrant iakttar regeringens direktiv?
Inför den frågan har mina tankar ofta gått till en minnesstund för några år sedan i Sigynsalens cafeteria här i Åbo. En god vän till den avlidne berättade i sitt tal hur dessa två en sen kväll hade kommit till ett gathörn där trafikljuset lyste rött. Gatorna var helt tomma, så talaren hade tyckt att de inte behövde vänta på det gröna. Men kamraten stannade och väntade. Hans korta förklaring lydde: Näin on sovittu. Så här har vi kommit överens.
Han sade inte: Näin on käsketty, så här har befallts. Så skulle det patriarkaliska samhällets lydiga undersåte ha motiverat sin respekt för trafiklagen.
Det demokratiska samhällets medborgare däremot kände sig moraliskt bunden vid det som man kommit överens om i riksdag och regering. Det gjorde han därför att överenskommelsen motsvarade hans rättsmedvetande, samvete. Det var enligt hans åsikt en god ordning som han stod inför där i gathörnet med det röda ljuset. Därför väntade han.
En god ordning. Ett gott samhälle. En god stat. En god stad. En god kommun. Där har vi det lutherska arv som förenar gårdagens undersåte och dagens medborgare och som gör att vardera är beredd att iaktta samhälleliga normer. Till det arvet hör historiskt sett föreställningen om en stark stat. Det arvet ger nämligen en övertygelse om att stat, stad och kommun har både skyldighet och vilja att verka för vårt bästa och därför strävar till att skapa och upprätthålla normer som tjänar detta ändamål. Enligt kristen – inte enbart luthersk – tro och syn tjänar de på det sättet skapelsens, kärlekens och rättens Gud.
Vad som i en konkret situation är det rätta, därom kan vi och får vi ha olika åsikt. Det hindrar emellertid inte att vi litar på varandra, varandras strävan mot samma mål och därvid också finner oss i bestämmelser som vi inte helt omfattar. Detta gäller särskilt i situationer av kris.
Jag tror att den här tilliten, det här förtroendet för varandra, för riksdag och regering, är den yttersta förklaringen till att vi i denna krissituation har varit inbördes lojala och solidariska och tillsammans försökt klara av det hela.
Också nu visar sig tilliten, förtroendet, vara vår största resurs i umgänget med varandra. Därför är vi så lyckligt lottade.
John Vikström
Ärkebiskop emeritus
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.