Europa är en halvfärdig teckning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De ryska grymheterna i Ukraina skär rakt in på benet på oss alla. Hur kan det finnas sådant barbari ännu denna dag? Hur kan detta ske i Europa?
Varför tillåts denna brutalitet? Varför finns det över huvud taget ett anfallskrig på europeisk mark?
Vi känner en smärta, och ändå känner vi långt ifrån den smärta ukrainarna utsätts för. Den närmaste jämförelsen vi har är vinterkriget på två till tre generationers avstånd. Ukraina är en påminnelse hur hemskt det var då för ungefär 80 år sedan.
Det vi har jublat över som ett civiliserat och fredligt Europa var mer dröm än verklighet. Vi påminns i dag om att Europa trots sin flertusenåriga historia ännu är något vi håller på att teckna och måla fram. Jobbet är på inget sätt slutfört.
Det är kanske inte en gång på slutrakan. Kanske vi bara har skisserat fram en första början.
Ofta ses det moderna Europa som något som hålls ihop av de tre stora: Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Men Storbritannien har lämnat EU och bara måttligt bistått Ukraina i dess försvar mot Ryssland.
Frankrike vill synas i alla förhandlingar men är mer intresserat av sin inrikespolitik än Europas väl. Tyskland visar i dessa veckor upp sitt fulaste jag med fokus på sin egen ekonomi också när den ekonomin direkt finansierar Rysslands aggressioner.
Högmod går före fall och kanske vi kan säga att själviskhet går före en statsunions förfall. Det ser inte bra ut från ett europeiskt perspektiv. Övriga europeiska länder står handfallna eller ointresserade och ser på.
Norden stöder Ukraina, men inte på långt när så mycket som man rimligtvis borde. Benelux är med på ett hörn, men bara ett hörn.
Sydeuropa låtsas som om inget är på gång. EU har nog beslutat om hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland, men de tillämpas inte fullt ut.
Europa är som en skolklass som ser åt sidan och låter mobbaren mobba.
Visst är det obehagligt när någon mobbas, men om man blundar så kan man i alla fall låtsas att man hör till en fin och enhetlig klass som är bättre än alla andra. Kanske ingen märker fegheten?
Tre länder står dock fram som oerhört modiga och ansvarskännande. Dessa länder står för vad EUROPA borde betyda. Vi borde bygga ett Europa som följer deras sinnelag.
Ukraina är förstås nummer ett. Ett land som under trettio år av självständighet inte lyckades bygga en fungerande statsapparat, men som till synes plötsligt har stigit till en nivå vi andra blott kan beundra.
Det mod, den beslutsamhet, och den enighet Ukraina nu uppvisar är något enastående. Heder till Ukraina, ära till dess hjältar!
Det andra landet är Polen, ett EU-land med krångel i den samhälleliga styrningen och extrema kast i politiken. Vi hade precis lärt oss se Polen som ett problembarn i EU.
Men när Ryssland angrep Ukraina gick plötsligt Polen man ur huse för att med öppna armar välkomna de ukrainska flyktingarna. Polen har tagit emot mer flyktingar än något annat land, och detta har de gjort på gräsrotsnivå till stor del utan statlig styrning.
Polens folk visar vad det är att vara europé. Man välkomnar sina grannar och tar hand om dem i nöd.
Det tredje landet som nu definierar det bästa av Europa är Estland. Räknat som andel av landets resurser har ingen nation stött Ukraina så mycket som Estland.
Estland hör till de minsta i Europa, men till de största när det gäller mod och strategiskt tänkande. Esterna vet vad som händer om en korrupt statsapparat tar över ens land.
Man vet att Sovjetunionen och sådana som tänker som Sovjetunionen inte förstår något annat ord än Njet. Esterna är beredda att satsa allt på sin och Europas frihet. Tänk om hela Europa hade den inställningen. Då skulle vi ha frihet, lugn och ro.
Europas karta ritas om. De vi trodde var starka är kanske likgiltiga.
De vi inte trodde mycket om är dagens hjältar.
Och runt om i Europa växer en folkrörelse som är starkare än varje rådvill regering. Vanliga medborgare samlar in pengar, hyser in krigsflyktingar, skickar ambulanser till Ukraina, och mycket mer. Detta kan vi vara stolta över.
Också om politiker trasslar in sig i sina egna funderingar vet folket vad Europa står för. Folket vet värdet av en fredlig världsdel.
Ur detta kan ett bättre Europa uppstå, en kontinent där Ukraina spelar en central roll och Svartahavskusten är lika nära som Medelhavskusten.
Här hittar du tidigare kolumner av Mårten Mickos.
Tack Mårten. Du skriver bra åter igen, med en helhetsblick. Europa är verkligen inte enhetligt, men mer så än innan Rysslands aggression. Putins mission har misslyckats kapitalt och Ukraina kommer att förbli en suverän stat lika säkert som att solen går upp imorgon (som jag skrev i min kolumn senaste vecka). Förutom det tre staterna du lämnar har Finland och vi finländare gjort väldigt mycket för Ukraina på basen av insamlingar, frivilligarbete och genom att visa empati. Inte minst här i Pargas och skärggårdstrakter hjälper vi så gott vi kan.
Slava Ukraini!
Historien har visat, att storhetsvansinniga diktatorer kan stoppas på bara ett
och endast ett enda sätt, det vill säga: ”Hit, men inte ett enda steg till”…..
Sanningen att säga är EU mera beroende av Ryssland än vice versa.