Krister Lindberg 12.11.2020 21:00

Den estniska filmen ”De sista” är inspelad i finska Lappland med superba finska skådespelare som pratar – finska. Regi och delvis manus: Veiko Õunpuu.

Tommi Korpelas karaktär äger ett bolag som bedriver gruvdrift på upphällningen. ”Gräv lite till, lite, lite till” säger han oräkneliga gånger i den långa och långtråkiga berättelsen. Schakt efter schakt rasar, folk skadas näst intill döds (utanför bild); gräv lite till.

Förutsättningen för fortsatt verksamhet är att ”indianhövdingen” (Sulevi Peltola) säljer sin mark och sin renhjord. ”Över min döda kropp” säger den mycket fåordiga och karismatiska äldre mannen. Och tänder en cigarr som är rena dynamiten.

Filmens visuella uttryck och berättelsens dramaturgi upplevs som på hälft. Ska föreställa lyriskt i episk form: Långa statiska bilder på fjäll och sjöar samt en smutsig by av baracker och skrotade bussar. Inklusive en wild west saloon.

Huvudkaraktären (Pääru Oja) är någorlunda sympatisk, ty också han är fåordig. Han är son till markägaren och samtidigt knarklangare. Han är en av dem som åtrår, förutom snabba cash, byns enda kvinna (Laura Birn) gift eller sambo med en mystisk man (Elmer Bäck).

Gruvägaren pratar upprepat strunt. Kvinnan för långa monologer i stil med och upprepat ”jag vill hitta min plats” och gubben hennes maler på samma maner: ”jag är tom, jag är alldeles tom inuti”. Sådant man kan tänka sig att skådespelarna gör för att hitta inlevelsen, den rätta känslan, före tagning.
Däremellan eller samtidigt förtär alla alkohol, somliga whisky trehundra euro flaskan, andra öl och cider. I mängder. Deras beteenden är därefter, snuskigt. Deras tankar korkade. Snabba cash, pengar luktar. Så också den här filmen.

Krister Lindberg

Dela artikeln