Hälsa till salu – med problematiska följder
Ju mer den egna kroppen bevakas, desto fler sjukdomstecken visar den upp.
Det är ett gammalt påstående – men med ständigt förnyad aktualitet.
Inte minst i ett samhälle där hälsa är till salu. Den som har råd kan idag köpa laboratorieundersökningar, magnetröntgen och ultraljudsgranskningar utan remiss från vårdande läkare.
Medicinska experter varnar för tilltagande överdiagnosticering i kölvattnet av kommersialiseringen. Och det är inte enbart ett individuellt problem, utan också ett kollektivt.
Mycket tyder på att de politiska besluten om den omsusade social- och hälsovårdsreformen är närmare än någonsin. Utsikterna är ljusare än på länge.
Samtidigt tvivlar många på hela reformbygget. Oppositionspartierna gläfser argt. Tidningen Turun Sanomats gallup i måndags (24.5 2021) visar att majoriteten av Åboborna inte tror att reformen förbättrar tillgången till den offentliga hälsovården.
Den stolta tanken bakom reformen – att försäkra varje finländare jämlik vård oberoende av var man bor eller hur mycket man tjänar – har förpassats åt sidan av soldaterna på den maktpolitiska, regionalpolitiska och budgetpolitiska stridens arena.
Det är en skam varje gång politiken förlorar målet ur sikte i kampen om medlen. Så har det gått för vårdreformen.
Fortsättningsvis är det dock ett faktum att finländarnas tillgång till vård är ojämlik. De sociala skillnaderna växer. Verkligheten springer ifrån den retorik som är på allas läppar inför varje val: vi försvarar den nordiska välfärdsmodellen. Ingen finländsk politiker är emot den nordiska välfärdsmodellen.
Ändå är hälsoskillnaderna i Finland betydande. Skillnaderna i förväntad livslängd varierar tydligt beroende på inkomst och utbildningsgrad.
Hur går det ihop?
Till vinnarna i dagens ojämlika system räknas oftast den dryga tredjedel av finländarna som har tillgång till arbetshälsovård. I elitklassen befinner sig de vårdtagare som erbjuds diverse förebyggande åtgärder, regelbundna hälsogranskningar och vid behov specialistvård.
Den som befinner sig högst uppe på den socioekonomiska skalan har dessutom oftast personliga resurser att vårda sin hälsa. Trygga livsförhållanden skapar förutsättningar för att ta hand om sig själv.
I elitklassen är många beredda att ytterligare satsa egna pengar på välmåendet. Hälsobusinessen har snabbt svarat mot efterfrågan: endast den är frisk, som inte har undersökts tillräckligt.
Dyra undersökningar och tester har blivit vardag i en del befolkningssegment. Bland läkare finns det en tilltagande oro för den överdiagnosticering som följer – det finns till och med röster som varnar för att överdiagnosticeringen är en av orsakerna till samhällets skenande vårdkostnader.
Då allt fler friska undersöks allt grundligare skapas i värsta fall en ond cirkel där också den offentliga vården belastas.
Kari Tikkinen, professor i urologi vid Helsingfors universitet, hör till de ivrigaste debattörerna kring den tilltagande medikaliseringen i samhället. Den skapar personlig oro och ångest och binder upp medicinska resurser i onödan, dundrar han i Läkarförbundets tidning Lääkärilehti (12/2017).
Ett motdrag är strängare reglering av lockropen. I en enkät som Läkarförbundet låtit göra anser 42 procent av de svarande att det behövs fler regler och bättre övervakning av marknadsföringen av kommersiella hälsotjänster (HS 3.4 2021).
Där risken för överdiagnosticering är ett gissel för den ängsliga medelklassen är underdiagnosticering ett problem bland låginkomsttagare. Där söker man inte hjälp i tid och sjukdomar förblir oupptäckta. Svårigheterna att få en vårdtid i den offentliga hälsovården är ett reellt problem.
Den som kämpar hårdast med livspusslet har därtill ont om kraft och resurser att sköta hälsan.
Polariseringen tilltar: I en tid där hälsa blivit en mätare av personlig framgång ökar föraktet för svaghet. Från solsidan ser man en lång rad individuella misslyckanden därute bland skuggorna. Strukturerna har försvunnit ur synfältet.
Den nordiska välfärdsmodell – som alla verkar vara rörande ense om – strävar dock efter att kollektivet lyckas.
Bästa medicinen för folkhälsan är att den offentliga vården blir lättare tillgänglig för den som är i störst behov av den.
Social- och hälsovårdsreformen lovar oss 21 nya välfärdsområden (tidigare kallade landskap) som ska lyfta ansvaret för vården från kommunernas axlar och utjämna regionala skillnader.
Att erbjuda jämlik hälsovård är en ödesfråga för välfärdssamhällets legitimitet.
Folkhälsan förbättras i stort inte av att de redan hälsofrälsta trampar ännu hårdare på motionscykeln.
Den nordiska välfärdsmodellen gynnas heller inte av ytterligare en aktör som säljer magnetröntgen.
Den främjas i stället av alla de insatser som görs för att jämna ut socioekonomisk ojämlikhet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.