Idag går statsledningen i kyrkan men ska man följa kristna principer också i krig?
I dag firar statsledningen gudstjänst i Helsingfors domkyrka.
Kyrkans auktoritet i vårt land försvagas årtionde för årtionde men dess symboliska värde har efterfrågan åtminstone på högtidsdagar.
Vårt lands självständighet har byggts med kyrkan och prästerskapet som en central medspelare – dock inte utan en splittrande effekt. Kyrkans ställningstaganden för den vita sidan under inbördeskriget 1918 förorsakade sår som blött i generationer.
Idag tågar dock de vänstergröna sida vid sida med sannfinländare uppför kyrktrapporna.
Alla kan tolka den moderna kyrkans aktiviteter så att de tillfredsställer den egna ideologin: man kan uppskatta diakoniarbetet eller hylla den fosterländskt traditionsbärande funktionen.
Väderleksprognosen utlovar snöfall för självständighetsdagen.
Men de mörka molnen över europeisk himmel skingras inte.
Snötäckta furor hör till vårt mentala nationallandskap och kan skapa en stämning av tröst – på samma sätt som de tryggt bekanta ritualerna i en gudstjänst.
Under det snövita pockar dock frågorna på: har vår moraliska kompass stått på fel kurs?
Tvivlen växer efter att vi bevittnat att samarbete och samröre inte förhindrat aggression. Inte ens en tvåtusen kilometer gasledning genom Östersjön basade för fred.
Plötsligt står en livshållning – gjuten i granit och paketerad i pedagogik – på spel.
Att samarbeta och integrera har varit en närmast självskriven metod för att hindra konflikter. Alla ska tas med i leken, ingen lämnas utanför.
Alla former av diskuterande förhållningssätt har vunnit terräng.
Europeiska unionen stöptes i fredsprojektets form, beseglat av att gemensamma handelsintressen ska motverka nya krig.
Men management by perkele återuppstod i det putinska krigsmaskineriets skepnad. Därefter har varje finländsk politiker som verkat för samarbete över östgränsen klätts av naken.
Den moraliska kompassnålen får fnatt. Grunden vacklar.
Om det inkluderande och förment ömsesidiga beroendet bara visade sig vara en stor bluff – vad ska vi då bygga våra relationer av?
Cynismen lurar bakom knuten: är endast själv bäste dräng?
Om allt detta önskar man en predikan i Helsingfors domkyrka idag.
Man önskar sig en predikan om att trots allt inte överge den idétradition som gynnar mellanmänskligt samarbete.
Idealen sveks på det grymmaste sätt men diktatorn ska inte tillåtas härska över våra värderingar.
Realpolitiskt är det givet att agera som situationen kräver – därom råder inga tvivel.
Men försvar ska vara ett medel, inte ett mål.
Däremot framträder det nödvändiga i att inte låta sig förblindas av skattkamrarnas skimmer.
Finland bedriver fortsättningsvis handel och samröre med en rad stater som svajar betänkligt vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter: Kina, Israel, Turkiet, Ungern, en rad arabstater.
Att av principiella skäl avbryta allt samarbete vore både omöjligt och oklokt. Ingen kan världsförbättra från en piedestal.
Cherson, Charkiv, Mariupol och Zaporizjzja vittnar dock om medborgarsamhällets kraft.
Därför är det omistligt att den finländska utrikespolitiken utöver sin hårda kärna även framöver bygger inte enbart handelsrelationer, utan också kontakter till och stöd åt de medborgarorganisationer som (i enlighet med västerländska demokratiska principer) bedriver intern opposition.
Oberoende av hur mycket handskakningarna med regimen är värda.
Då ”Vår Gud är oss en väldig borg” idag klingat ut önskar man sig också en kontemplation över den kristna kyrkans mest centrala budskap: Älska din nästa såsom dig själv.
En vacker princip som i krigets ansikte visar upp ett fult tryne.
Ska ukrainarna älska ryssarna som sig själva? Ska vi finländare?
Kärleksbudskapets didaktik har nagelfarits i två årtusenden. Praktiken visar att vi misslyckas varje decennium och varje dag.
Krig med vapenmakt förutsätter avhumanisering. Fienden ska bli ett monster för att man ska kunna döda, vandalisera och våldta.
Men civilsamhället behöver inte odla samma mekanism. Anfallskriget mot Ukraina har dock öppnat fördämningar och ut forsar alla gamla fördomar och onyanserat rysshat .
Vår kulturtradition predikar dock: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.”
Om biskopen i Helsingfors idag fortsätter citera Matteusevangeliet kommer han därefter snart till passagen som inte passar vulgäropinionen: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.